”Jag vet inte”

Åkte till klubben igår kväll tillsammans med Anna för lydnadsträning men det blev nog mer lekträning än lydnadsträning. Båda killarna fick röja runt utan precision och bara ha kul och leka då jag kände mig alldeles för tankspridd. Mycket flams, trams och opedagogisk men rolig ”inlärning”.

Det som gör mig tankspridd denna gång är, föga förvånande, Milo och hans ljud. Att sänka volymen och mängden har vi lyckats bra med tycker jag men att nå den där sista biten där det blir helt tyst är betydligt svårare… Det känns lite som att vi nått så långt vi kunnat med den metod vi kört på för nu blir det inte bättre. Vi har nått ett dödläge helt enkelt. Frågan är bara hur man ska gå vidare för att nå hela vägen fram? Det är liksom inte realistiskt att spåra 1 km innan varje lydnadsträning. Kan man inte få skippa appellklassen och gå direkt till lägre tro? Då kanske man har en chans…

Tandlös

Imorse bar det av till veterinären med farbror schnauzer som behövde hjälp med sina tänder. Skäggiga hundar får ju lätt problem med tandsten och så även Frasse som idag fick säga adjö till några av sina tänder. Det kändes lite hemskt där och då men det blir nog bra det där och ffa skönt för Frasses lilla mun. Nu hoppas jag att såren läker ihop ordentligt utan problem för nu vill jag inte springa mer hos veterinären med Frasse, inte med någon fläck heller för den delen.

Kriterier

Ett av alla mina problem i hundträningen är att sätta upp tydliga kriterier för mig själv och sedan följa dem, senast igår fick jag skäll av Camilla. Inte konstigt att en del saker aldrig förbättras hur mycket man än tränar, för om jag inte kan bestämma mig för vad som är rätt hur ska då hunden förstå?

Svårast är det med kriterierna i fotgåendet tycker jag, där kommer jag ofta på mig själv med att godkänna beteenden som inte var ok förra träningspasset eller för all del tvärtom… Det är tur att jag har ett moment jag alltid kan gå tillbaka till när jag behöver en självförtroende boost. Framförgående. Av någon outgrundlig anledning är just framförgåendet båda mina hundars paradmoment. Min hundtränar talang verkar alltså ligga i detta moment som behagar ligga i de två lägsta klasserna med en koefficient på ynka 2, men istället för önska annan annorlunda tänker jag helt enkelt acceptera att jag är grym när det kommer till framföregående. En liten klapp på axeln till mig själv.

Fortfarande på topp

 

Åh vad roligt det är med hundträning just nu! Det är så många av våra långtidsproblem som äntligen börjat lossna och relationen mellan mig och vovvarna är bättre än på länge, både i träningen och i vardagen.

Även dagens träning bjöd på lyckorus, så himla bäst mina fläckisar är! Tristan fick börja med skotträning där han låg plats först med 3 skott och sedan med 4 skott. Fortfarande lite aktivitetshöjning vid skotten men han lugnar sig väldigt fort och idag kändes han inte alls orolig och drog hellre iväg till en target som han trodde var externbelöning än till Johan som faktiskt hade belöningen. Det märks att han förstått var det handlar om och han har fått en jättebra attityd till skjutandet. Woho! Nu måste jag bara nöta på med ordinarie platsliggning också så vi kan få den ordenligt trygg igen.

När det kom till lydnadsträningen gjorde Tristan en del missar men attityden var fantastisk. Apporten var tydligen äcklig när den var full med snö och framförgåendet var lite för taggat men hoppet var super. Lyckades också shejpa in några galoppsprång ut från mig för framåtsändandet.

Milo som verkar gå från klarhet till klarhet för tillfället var tyst och koncentrerad. Han har blivit så mycket bättre på att stänga ute omgivningen och fokuserar så fint, bästa lillfläcken. Läggande, framförgående och hoppet gjorde han kanon, dessutom avslutade han med tre bra apporteringar alla utan startskall! Lite roligt är att Milo frivilligt väljer att gå fot mellan momenten även när jag inte kedjar, känns bra att han utvecklat fotgåendet till default tiggbeteende men det bästa var nog ändå att han var tyst, något enstaka litet pip men inget i momentträningen!

Avslutade träningen med en promenad där Milo lyckades skära av en bit av trampdynan på något. Det är inget stort sår och inget han verkar ha ont av men blödde det gjorde det.

Så himla bra

Efter en sen kväll hemma hos Malin igår var det tungt att komma upp imorse och väl uppe kändes en dag i soffan väldigt lockande men fläckarna ska ju ha sitt och lite spårsug fanns allt där så det blev en tur ut till Bogesund i sällskap av Johan och Camilla. Eftersom vi idag bara hade fyra hundar som skulle ha spår passade jag på att få ut längden lite mer på fläckarnas spår. Förr var jag mycket bättre på att få till lite längre spår men sedan vi fick träningskompisar i spårskogen har det blivit sämre med det, skogen räcker helt enkelt inte till.

Idag var det jag som lade spåret till Tristan och jag siktade på ca 1200 m men efter lite riktningsförvirring slutade det hela på 1650 m, inget som Tristan var ledsen över direkt. Storfläcken var minst lika taggad som förra helgen och glädjen bara sprutade ur honom och han formligen flög fram genom spåret, säkert och stabilt. Efter 1200 m började han bli lite trött för då började han skakmarkera pinnarna istället för att plocka dem direkt men slog inte av på tempot. Extra plus i kanten får han för arbetet med en pinne som jag tappat på obestämd plats och på något vis lyckats åka in under en stor barkbit, Tristan kände den och letade länge länge innan han hittade den och det var roligt att se att han inte valde bort den för spåret. Är riktigt nöjd med Tristan idag, han får det att se så himla enkelt ut!

Camilla som envisades med att graviditet inte är en sjukdom fick gå Milos spår som landade på 1150 m. Ett spår snålt med snitslar som jag sedan fick gå själv, läskigt värre men bra gick det. Lyckades med en lugnare start än sist och Milo sög spåret direkt och var snabbt framme vid första pinnen. Strax därefter hade vi en lite mindre konflikt vid en vältraffikerad stig där jag tappade förtroendet för honom och började fundera på om det ens var någon idé att försöka ta oss runt på egen hand. Tog då en snabbpaus och spelade mantrat ”lita på din hund” i huvudet för att sedan försöka på nytt och vips var vi på rätt på rätt väg igen. Efter andra pinnen hände något med Milo och han sögs in en bubbla med koncentration och där förblev han resten av spåret. Han dammsög sig fram och stördes inte av något och känslan ”åh vad skönt en snitsel” byttes snabbt till ”fan vad grym han är”. Det kändes som att han hade kunnat spåra hur långt som helst idag, underbar känsla!

Mina fina fläckar går så himla bra just nu, både i spåret och lydnaden. Äntligen har vi hittat ”känslan” igen! Imorgon väntar skott- och lydnadsträning med förhoppningsvis ännu fler framsteg.

Sjuk?

Lite knäppt kanske men jag tenderar alltid att tro att det är något fel på Milo när han är lite mer ”normal” än vanligt. Den senaste veckan har jag skärpt till mig och styrt upp Milo lite mer ordentligt i vardagen vilket har resulterat i att han knappt hetsat, dum skällt, dragit hysteriskt mycket i kopplet och han har dessutom pipigt betydligt mindre än vanligt. Jag skulle gärna tillskriva dessa framgångar ett resultat av mitt eminenta hundtränar jag men det har gått för kort tid och för lite arbete från min sida för att det ska kännas riktigt sant. Å andra sidan började framstegen så fort jag bromsade hans allmänna hets… Bara att hoppas att pusselbitarna börjar falla på plats och han inte gått och blivit sjuk av något. I övrigt är han fortfarande sitt intensiva och glada jag så det är nog bara hjärnspöken hos mig.

Igår när vi gick genom en lekpark kastade sig Milo upp på en sådan där gunggrej som sitter på en spiral ur marken, han tenderar ju att tigga genom att utföra diverse saker som någon gång genererat i en godis. Trodde först att han skulle slå ihjäl sig när den började svaja men icke, Milo balanserade så fint han. På filmen ser det väldigt sansat och fint ut, det är tydligen lättare när man inte kommer farande som ett jehu…!

Sälenfjällen

Nog för att jag saknar vår tid i Sälen men även hundarna verkar sakna vinterlandet. På promenaderna slänger sig Milo på varenda liten snöfläck han kan hitta för att rulla runt, gullehunden.

På våra skoterturer åkte vi upp på fjällen och njöt av utsikten och vackert är det. Nu ser jag verkligen fram emot sommaren så vi kan få uppleva Sälenfjällen till fots under våra nya vandringsäventyr.

Garageträning

Äckel slask och halka gjorde att jag, Anna och Malin letade oss till ett garage för lydnadsträning ikväll. Mitt fokus för kvällen var attityd och lugn, på alla fronter, och jag känner mig faktiskt nöjd. Milo låg kvar lös på filten utan att skälla när jag körde Tristan och Tristan åt inte upp Frolic påsen när det var Milos tur, bara det!

Med Milo tränade jag på att ställa upp för platsliggning och knäppa loss kopplet utan att springa iväg, rutan och framförgående medan Tristan fick träna på rutan och bakbenskontroll. Lillfläcken var lugn och fin och storfläcken taggad så jag kan inte klaga. För tillfället känns verkligen lydnadsträningen rolig.

 

Att bli matt av lydnadsträning

Mental stimulans… Nog får man det av lydnadsträning alltid, hur mycket det tar på de fläckiga killarna är dock lite mer tveksamt.

Ikväll var Anna och jag så där duktiga och strukturerade igen, en hund i taget och fokus på de riktiga problemen. Ett litet tag in i träningen var det nästan så man ångrade sig men vi valde att se det komiska i det hela och skrattade oss igenom eländet. Vad jag pratar om? Milo såklart. Idag var han lugn och fin och vi hade en samlad ingång på plan trots att Anna redan stod där men att sedan få honom att sitta fot tyst med kommendering… Det är nog lättare att bygga sig en egen rymdraket och åka till månen. Efter mycket tålamod och en duktig och petig Sofie som inte släppte igenom det minsta lilla pip, hur svagt det än var, fick vi till ett flertal lyckade försök. Nästa gång kanske vi kan få ett flertal med marginal…!

Med Tristan tog jag lite rutan hjälp. Han tenderar att slicka rutans kanter istället för att springa mitt i och idag tog han tom böjar runt den?! Man undrar hur de tänker ibland de små liven…

Tidigare idag fick jag dessutom för mig att testa Milo lite i fjärrskiftena som kommer i trean, se lite vad han har för naturlig teknik och planera hur jag bäst kan träna och så. Det var inte så lätt kan jag meddela. Milo var ett enda stort popcorn och innan jag hunnit andas in och säga åt honom att sluta hade väl han gjort en sisådär 10 skiften.

Som sagt, lydnadsträning kan verkligen vara mentalt uttröttande.

Helgen

I fredags letade jag mig fram till klubben tillsammans med Anna, det var verkligen evigheter sedan jag var där. Tack vare minusgraderna hade planerna frusit på och det gick faktiskt rätt bra att träna. Vi körde en hund i taget och det blir verkligen så mycket bättre då, för mig iaf. Min träning blir koncentrerad och på det som är våra problem.

Milo sjöng som en fågel bara Anna stod ute på plan själv och att kommendera var överflödigt… Han är verkligen knepig den lilla rackaren. Med allt fokus på honom faller många delar platt och det som är så fint och bra när vi kör själva får stora brister när han stiger så väldigt i aktivitetsnivå. Det är ändå väldigt bra för mig att se det här eftersom jag gärna (även om jag väldigt väl vet om våra problem) stoppar huvudet i sanden och tränar momentinlärning och sådant som snabbt ger positiva resultat istället för att styra upp träningar så vi kan ta tag i just detta.

Tristan fick träna ingång på plan och linförighet med kommendering. Oj, så chockad storfläcken blev när det blev tack och god natt för hans del när fokus var någon annanstans fast det var kommendering. Träningen kändes väldigt bra och vi har fått fina framsteg men jag måste verkligen brottas med mina känslor ”att nu måste jag belöna annars dör han” och våga pressa på. Även Anna stod och oroade sig för att sköra blomman Tristan skulle vissna, när det kommer till Tristans attitydproblem måste verkligen HELA träningsgruppen tänka om, haha.

Lördagen bjöd på spårträning i Bogesund, tanken var att vi skulle hinna träna lydnad efteråt också men det fick vi stryka då tiden som vanligt rann iväg. Full styrka blev det med mig, Johan, Anna och Camilla och alla dessa hundar. Mitt under spårläggandet började skott ljuda och Anna började oroa sig för att jägarna skulle missta oss för rådjur. En vänlig man på parkeringen försäkrade oss dock att ”det är lugnt, de skjuter med hagel” hur nu det kunde vara lugnt?!

Iväg på spåren kom vi tillslut iaf och Tristan gjorde enligt hörsägen (Johan och Anna gick med honom) ett av sina bästa spår där han klippte pinnarna utan skak markering först och i stort sett flög fram. Det var tydligen en mycket besviken Tristan över det enligt honom alldeles för korta spår som selades av när de kommit fram till slutet. Milo gick också han väldigt bra, hetsigt som vanligt på första sträckan men sedan koncentrerat och fint. Två pinnar sprang han över men  kände dem och gick tillbaka letade ordentligt och det gör mig så himla glad, då får jag bekräftelse på att han har förstått vikten av att markera dessa pinnar.

Jag börjar bli sugen på att lägga några riktigt utmanande och låååånga spår till grabbarna för att testa dem lite och se vad de går för och orkar… Det kräver dock att jag får tid att ge mig iväg själv så skogen räcker till.

Idag skulle vi ha åkt och träffat Anne Dahlin men det blev tyvärr inställt så istället fick det bli skotträning på klubben. Då det var ett tag sedan sist backade vi till en början med Tristans träning men det gick så fint att jag lade honom ner med mig bredvid och skytten synlig och sköt tre skott. Efter det första skottet tänkte han tjuva på belöningen men när han förstod att han var tvungen att ligga kvar så gjorde han det med väldigt fin förväntan och inget obehag. Så duktig och modig han blivit! Framöver måste jag tänka på att skjuta flera skott innan belöning för som det är nu har han allldeles för mycket förutfattade meningar om att ett skott – sedan springa till belöning. Hoppet lever!