Bra kväll

Kvällens träningspass kändes så himla bra! Tristan sprang så fint mellan konerna även när jag skickade honom snett och på långt avstånd och klämde dessutom i med fina vändningar på stället (tidigare har han suttit som fastfrusen i marken). Milo svarade över förväntan på den ”nya planen” och klarade av att lugna ner sig ganska så bra, jag tror faktiskt att det här kan bli bra. Peppar peppar!

Även Doc var duktig och fick till några riktigt fina vittringar, kanske Anna kommer ha lite hår kvar på huvudet till slut iaf…!

Bra känsla efter kvällen!

Tänka om

Idag var det verkligen kanonfint väder så jag lyxade till det med en extra lång lunchpromenad runt Brunnsviken. 15 km och 2,5 timme senare var vi hemma igen och humöret var på topp. Tänk vad lite solterapi kan göra.

Kvällens lydnadsträning tillsammans med Anna gick i nya banor. Rutan nöttes med stora framsteg för båda men ffa för Tristan och tom jag tyckte att det var roligt med de där nedrans konerna. Provade också min nya taktik med Milo och kommendering som jag tror kommer kunna hjälpa oss att komma förbi den största frustrationen och som förhoppningsvis inte förvärrar det som faktiskt blivit bra hittills. Även om jag tror min plan kan bli bra misslyckades jag med utförandet idag och jag lät mig själv bli stressad av Milo som gick mig lite ur hand. Att ha ett inre lugn är verkligen a och o när det kommer till lillfläcken och det blir aldrig bra när jag rycks med i den allmänna hetsen.

Som det är nu känns det verkligen som att det bara blir brukset för Milo, där finns det iaf en chans för oss  ta oss en bit trots pipproblem genom att kompensera med grymt skogssarbete och jag har börjat acceptera tanken på att det kanske inte blir någon lydnadskarriär för oss. Med det sagt betyder det inte att jag har gett upp, för det har jag inte, men jag behöver hitta realistiska mål för mig där det inte känns som att jag måste klättra upp på Mount Everest 10 gånger innnan jag ens får nosa på det allra första steget.

Lugn helg

I lördags skulle Camilla tävla lkl 2 och även om kvällen innan, då vi firade Åsahs 30-års dag, satt sina spår åkte vi iväg för att supporta. Vad gör man inte för sina träningskompisar? Lyxigt nog gick tävlingen i ett ridhus med ett uppvärmt café där man kunde sitta och mysa och titta på tävlingen så det gick bra ändå och vovvarna fick finna sig i miljöträning i tävlingsmiljö som dagens aktivering vilket iof inte är så dumt ändå. Camilla och Choice skötte sig bra och tog hem både ett första pris och en andra plats!!

Imorse var det sedan upp för skotträning som gick bra men inte lika bra som förra gången. Tristan var laddad och det var myror i kroppen vilket gjorde det väldigt svårt att vara still och att då behöva ligga i kall snö var ingen höjdare. På den positiva sidan var att han inte var ängslig eller påverkad på det sättet och det är ändå det viktigaste.

Lite lättsam lydnadsträning blev det sedan där jag bestämde mig för att prova något nytt när det kommer till rutan träningen som förhoppningsvis kan göra att det lossnar lite i förståelsen för momentet. Ska testa detta på båda fläckarna då jag tror båda kan behöva bli lite mer medvetna om vad uppgiften är.

Till kvällen fick jag ett infall och hoppades att snön var tillräcklig i Ursvik för en tur på skidorna. Fläckarna var fullkomligt galna och sprang hysteriskt de första 4 km innan det blev lite mer kontrollerbar fart. Det var väldigt lättsprunget för dem och skidorna hade bra glid så det blev en jäkla fart att lyckas parera skräp i spåret med i mörkret. Det märktes att de hade saknat skidåkningen! Allt som allt fick vi ihop 7 km och jag tror inte jag tog ett enda hjälpande stavtag alls, galet.

”Jag vet inte”

Åkte till klubben igår kväll tillsammans med Anna för lydnadsträning men det blev nog mer lekträning än lydnadsträning. Båda killarna fick röja runt utan precision och bara ha kul och leka då jag kände mig alldeles för tankspridd. Mycket flams, trams och opedagogisk men rolig ”inlärning”.

Det som gör mig tankspridd denna gång är, föga förvånande, Milo och hans ljud. Att sänka volymen och mängden har vi lyckats bra med tycker jag men att nå den där sista biten där det blir helt tyst är betydligt svårare… Det känns lite som att vi nått så långt vi kunnat med den metod vi kört på för nu blir det inte bättre. Vi har nått ett dödläge helt enkelt. Frågan är bara hur man ska gå vidare för att nå hela vägen fram? Det är liksom inte realistiskt att spåra 1 km innan varje lydnadsträning. Kan man inte få skippa appellklassen och gå direkt till lägre tro? Då kanske man har en chans…

Tandlös

Imorse bar det av till veterinären med farbror schnauzer som behövde hjälp med sina tänder. Skäggiga hundar får ju lätt problem med tandsten och så även Frasse som idag fick säga adjö till några av sina tänder. Det kändes lite hemskt där och då men det blir nog bra det där och ffa skönt för Frasses lilla mun. Nu hoppas jag att såren läker ihop ordentligt utan problem för nu vill jag inte springa mer hos veterinären med Frasse, inte med någon fläck heller för den delen.

Kriterier

Ett av alla mina problem i hundträningen är att sätta upp tydliga kriterier för mig själv och sedan följa dem, senast igår fick jag skäll av Camilla. Inte konstigt att en del saker aldrig förbättras hur mycket man än tränar, för om jag inte kan bestämma mig för vad som är rätt hur ska då hunden förstå?

Svårast är det med kriterierna i fotgåendet tycker jag, där kommer jag ofta på mig själv med att godkänna beteenden som inte var ok förra träningspasset eller för all del tvärtom… Det är tur att jag har ett moment jag alltid kan gå tillbaka till när jag behöver en självförtroende boost. Framförgående. Av någon outgrundlig anledning är just framförgåendet båda mina hundars paradmoment. Min hundtränar talang verkar alltså ligga i detta moment som behagar ligga i de två lägsta klasserna med en koefficient på ynka 2, men istället för önska annan annorlunda tänker jag helt enkelt acceptera att jag är grym när det kommer till framföregående. En liten klapp på axeln till mig själv.

Fortfarande på topp

 

Åh vad roligt det är med hundträning just nu! Det är så många av våra långtidsproblem som äntligen börjat lossna och relationen mellan mig och vovvarna är bättre än på länge, både i träningen och i vardagen.

Även dagens träning bjöd på lyckorus, så himla bäst mina fläckisar är! Tristan fick börja med skotträning där han låg plats först med 3 skott och sedan med 4 skott. Fortfarande lite aktivitetshöjning vid skotten men han lugnar sig väldigt fort och idag kändes han inte alls orolig och drog hellre iväg till en target som han trodde var externbelöning än till Johan som faktiskt hade belöningen. Det märks att han förstått var det handlar om och han har fått en jättebra attityd till skjutandet. Woho! Nu måste jag bara nöta på med ordinarie platsliggning också så vi kan få den ordenligt trygg igen.

När det kom till lydnadsträningen gjorde Tristan en del missar men attityden var fantastisk. Apporten var tydligen äcklig när den var full med snö och framförgåendet var lite för taggat men hoppet var super. Lyckades också shejpa in några galoppsprång ut från mig för framåtsändandet.

Milo som verkar gå från klarhet till klarhet för tillfället var tyst och koncentrerad. Han har blivit så mycket bättre på att stänga ute omgivningen och fokuserar så fint, bästa lillfläcken. Läggande, framförgående och hoppet gjorde han kanon, dessutom avslutade han med tre bra apporteringar alla utan startskall! Lite roligt är att Milo frivilligt väljer att gå fot mellan momenten även när jag inte kedjar, känns bra att han utvecklat fotgåendet till default tiggbeteende men det bästa var nog ändå att han var tyst, något enstaka litet pip men inget i momentträningen!

Avslutade träningen med en promenad där Milo lyckades skära av en bit av trampdynan på något. Det är inget stort sår och inget han verkar ha ont av men blödde det gjorde det.

Så himla bra

Efter en sen kväll hemma hos Malin igår var det tungt att komma upp imorse och väl uppe kändes en dag i soffan väldigt lockande men fläckarna ska ju ha sitt och lite spårsug fanns allt där så det blev en tur ut till Bogesund i sällskap av Johan och Camilla. Eftersom vi idag bara hade fyra hundar som skulle ha spår passade jag på att få ut längden lite mer på fläckarnas spår. Förr var jag mycket bättre på att få till lite längre spår men sedan vi fick träningskompisar i spårskogen har det blivit sämre med det, skogen räcker helt enkelt inte till.

Idag var det jag som lade spåret till Tristan och jag siktade på ca 1200 m men efter lite riktningsförvirring slutade det hela på 1650 m, inget som Tristan var ledsen över direkt. Storfläcken var minst lika taggad som förra helgen och glädjen bara sprutade ur honom och han formligen flög fram genom spåret, säkert och stabilt. Efter 1200 m började han bli lite trött för då började han skakmarkera pinnarna istället för att plocka dem direkt men slog inte av på tempot. Extra plus i kanten får han för arbetet med en pinne som jag tappat på obestämd plats och på något vis lyckats åka in under en stor barkbit, Tristan kände den och letade länge länge innan han hittade den och det var roligt att se att han inte valde bort den för spåret. Är riktigt nöjd med Tristan idag, han får det att se så himla enkelt ut!

Camilla som envisades med att graviditet inte är en sjukdom fick gå Milos spår som landade på 1150 m. Ett spår snålt med snitslar som jag sedan fick gå själv, läskigt värre men bra gick det. Lyckades med en lugnare start än sist och Milo sög spåret direkt och var snabbt framme vid första pinnen. Strax därefter hade vi en lite mindre konflikt vid en vältraffikerad stig där jag tappade förtroendet för honom och började fundera på om det ens var någon idé att försöka ta oss runt på egen hand. Tog då en snabbpaus och spelade mantrat ”lita på din hund” i huvudet för att sedan försöka på nytt och vips var vi på rätt på rätt väg igen. Efter andra pinnen hände något med Milo och han sögs in en bubbla med koncentration och där förblev han resten av spåret. Han dammsög sig fram och stördes inte av något och känslan ”åh vad skönt en snitsel” byttes snabbt till ”fan vad grym han är”. Det kändes som att han hade kunnat spåra hur långt som helst idag, underbar känsla!

Mina fina fläckar går så himla bra just nu, både i spåret och lydnaden. Äntligen har vi hittat ”känslan” igen! Imorgon väntar skott- och lydnadsträning med förhoppningsvis ännu fler framsteg.

Sjuk?

Lite knäppt kanske men jag tenderar alltid att tro att det är något fel på Milo när han är lite mer ”normal” än vanligt. Den senaste veckan har jag skärpt till mig och styrt upp Milo lite mer ordentligt i vardagen vilket har resulterat i att han knappt hetsat, dum skällt, dragit hysteriskt mycket i kopplet och han har dessutom pipigt betydligt mindre än vanligt. Jag skulle gärna tillskriva dessa framgångar ett resultat av mitt eminenta hundtränar jag men det har gått för kort tid och för lite arbete från min sida för att det ska kännas riktigt sant. Å andra sidan började framstegen så fort jag bromsade hans allmänna hets… Bara att hoppas att pusselbitarna börjar falla på plats och han inte gått och blivit sjuk av något. I övrigt är han fortfarande sitt intensiva och glada jag så det är nog bara hjärnspöken hos mig.

Igår när vi gick genom en lekpark kastade sig Milo upp på en sådan där gunggrej som sitter på en spiral ur marken, han tenderar ju att tigga genom att utföra diverse saker som någon gång genererat i en godis. Trodde först att han skulle slå ihjäl sig när den började svaja men icke, Milo balanserade så fint han. På filmen ser det väldigt sansat och fint ut, det är tydligen lättare när man inte kommer farande som ett jehu…!

Sälenfjällen

Nog för att jag saknar vår tid i Sälen men även hundarna verkar sakna vinterlandet. På promenaderna slänger sig Milo på varenda liten snöfläck han kan hitta för att rulla runt, gullehunden.

På våra skoterturer åkte vi upp på fjällen och njöt av utsikten och vackert är det. Nu ser jag verkligen fram emot sommaren så vi kan få uppleva Sälenfjällen till fots under våra nya vandringsäventyr.