Åkte till klubben igår kväll tillsammans med Anna för lydnadsträning men det blev nog mer lekträning än lydnadsträning. Båda killarna fick röja runt utan precision och bara ha kul och leka då jag kände mig alldeles för tankspridd. Mycket flams, trams och opedagogisk men rolig ”inlärning”.
Det som gör mig tankspridd denna gång är, föga förvånande, Milo och hans ljud. Att sänka volymen och mängden har vi lyckats bra med tycker jag men att nå den där sista biten där det blir helt tyst är betydligt svårare… Det känns lite som att vi nått så långt vi kunnat med den metod vi kört på för nu blir det inte bättre. Vi har nått ett dödläge helt enkelt. Frågan är bara hur man ska gå vidare för att nå hela vägen fram? Det är liksom inte realistiskt att spåra 1 km innan varje lydnadsträning. Kan man inte få skippa appellklassen och gå direkt till lägre tro? Då kanske man har en chans…
