Milo väjer inte för någon

Åkte till Ursvik för dagens långpromenad och fick sällskap av solen och en hel bunt med orienterare. Nyttigt för fläckarna med gubbar som poppade upp både här och där, för vart jag än gick så var den en ny gubbe bakom nästa buske, lite impulskontroll träning helt enkelt. De skötte sig bra så de kunde ha ganska fria tyglar trots att gubbar som bara pluppar fram är bra mycket mer intressanta än människor i allmänhet. Dock fick en stackars orienterare nästan sätta livet till när springsjuka Milo rammade honom när han kom i lillfläckens väg. Orienterar gubben sa inte så mycket och skyndade mest iväg så jag hoppas han inte blev ihjälskrämd eller allt för sur…

Där fick man för att man försöker bli bättre på att ge dem eget ansvar när de är lösa så man slipper vara en tjatmaskin. Att man får träna på att de inte ska gå fram är väl en sak men att man ska behöva lära dem att väja?! Nu har ju Milo iof sådana tendenser när man möter folk på trottoaren, han går där han går och så får alla andra gå undan, men i skogen finns det ganska så mycket annan plats att springa på att man tycker att han borde kunna räkna om sin rutt. Såg rätt roligt ut iaf även om det knappast var ett önskvärt beteende. Milo i ett nötskal.

Jag lyckades också med konststycket att halka och slå i höften något fruktansvärt och det är i de lägena man önskar att man hade hundar som är en aningens mer inkännande. Det är inte så uppskattat att få två fläckar över sig för att vara med i den nya ”ligga på marken och kvida” leken medan jag försökte lista ut om jag brutit något eller inte.

Tillbaka vid bilen 2 timmar senare blev jag lite full i skratt, enligt runkeepern hade jag lyckats gå hela 4 km. Det måste vara en bedrift det med?!

Snart kan vi träna på klubben igen!

Peppar peppar

Ibland vill man bara gråta. Av lycka.

Det blev ett till lydnadspass till kvällen igår tillsammans med Camilla. Jag körde platsliggning där  första omgången gick bra men där Milo började pipa mer och mer när jag lade honom igen… Han ligger väldigt stabilt nu men tycker det är jobbigt att bli lämnad med andra hundar, då blir navelsträngen kort och ljudet kommer. Budföring med lite gnäll men inget startskall och jag tänker faktiskt inte peta med det. Framförgående där jag körde nästintill hela momentet, vilket gick bra. Körde sedan linförighet med kommendering och Milo var så jäkla grym, inte ett ljud! Trots knepiga svängar och förflyttningar så var han tyst. TYST. Han har känts väldigt fin i fotgåendet den senaste tiden men att han skulle sköta sig även med kommendering, det hade jag aldrig vågat hoppas på. Nu var det en gång så det är väl egentligen ingen gång men jag blev så glad att jag ville gråta. Äntligen lite medvind! Förbannar mig själv att jag inte bad Camilla filma. Nu när Milo skötte sig så fint lade Camilla dock märke till våra brister i hö svängar och helt om, han flyter liksom ut lite och börjar ploga på sträckan efter, kommer sedan en vänster sväng så rättar han in sig och går rakt igen. Lite att pilla med mao.

Tristan kändes lite seg och fick till sin stora glädje köra budföring och framförgående, hans favoritmoment. Försökte sedan få honom att ta i lite i inkallningen men det gick sådär, han har helt klart blivit sämre i sin explosivitet och jag kan inte längre förklara bort att han travar snabbt istället för att galoppera. På plussidan är iaf att han blivit bättre i att förstå sin position i fotgåendet.

Projekt ”Milo till appellen”

Vår på ingång

Helt underbart vårväder idag! Solen gör en verkligen glad ända in i själen. Eftersom jag har lyxen att rå om Annas bil medan hon är borta hade jag möjlighet att ta med mig fläckarna ut till Järvafältet för dagens långpromenad och njuta lite extra av det fina vädret. Vi höll oss utanför stigarna, gick långsamt och stannade ofta för att mysa lite, tugga på pinnar och rulla i den sista snön. Ibland känns det som man bara trampar på för att hinna gå så långt som möjligt men att unna sig en riktig strövar promenad är verkligen inte dumt, så lugnt och fridfullt.

Innan vi åkte hem igen stannade jag till på Järfälla bk för ett kort träningspass med Milo. Jag är tok taggad och har gett mig tusan på att det ska gå att få Milo tävlingsklar på 7 v och till min hjälp har jag gjort en ordentlig veckoplanering fram tills dess med små delmål för att hålla fokus och andan uppe. Den här veckan ligger fokus på att få framförgåendet färdigt, nöta platsliggningen och att öka uthålligheten i fotgåendet utan att det leder till ljud. Utöver detta ska han kunna genomföra en kedja på två moment ljudfritt (framförgåendet och linförigheten ej inräknat i detta).

Järfällas appellplaner hade faktiskt delar som var fullt träningsbara och till min lycka stod ett hopp på en sådan plats. Tränade uthopp på appell höjd och jag tycker att han har ett bra sug och tänk utåt även efter landningen och får en riktigt bra avstånd till hindret, vilket behövs då han har så liten respekt för hinder generellt att han lika gärna skulle kunna krascha in i det (om han har för kort ansats) och vara lika glad för det. Kedjade sedan apporteringen och hindret två gånger och det var helt ljudfritt sånär som på ett litet kampmorr vid ena gripandet. Inga startskall! Är det förresten någon som vet hur mycket avdrag man får för startskall på apporteringen?

Gjorde också en kedja med läggande och inkallning som jag blev riktigt nöjd med. Utöver det blev det framförgående som han börjar minnas väldigt bra igen och platsliggning. Jag har lite svårt med nedläggande vid platsliggningen då han  gärna vill lägga huvudet snett mot mig vilket gör att hela han blir sned. Jag vill ju att han ska lägga sig rakt med huvudet mellan benen men det tycks omöjligt när jag står bredvid honom…

Ett riktigt kanon pass blev och jag passade på att njuta för fullt av min samlade och koncentrerade lillfläck!

Framgångar

Idag kom det där härliga vårvädret som jag önskade mig igår… Lite typiskt men skönt med sol iaf. Söndag betyder skottdag så jag och Johan åkte till klubben för att skjuta för Tristan. Idag fick han skott både under platsliggning och lek och han var jätteduktig. Han går fortfarande upp lite i stress vid första skottet men det blir bättre och han har slutat försöka tjuva på belöningen efter varje skott.

På eftermiddagen begav vi oss till Viksbergs ridhus för att heja fram Camilla och Malin som skulle tävla lkl 2. Milo fick följa med för lite välbehövlig tävlingsmiljöträning. Jag trodde först inte att jag skulle våga ta in Milo i ridhuset ifall han skulle stöka runt och störa de tävlanden men han var jätteduktig. Lite småpip men i huvudsak lugn. Han har mognat och utvecklats en hel del de senaste månaderna, den lilla fina fläcken. Både Camilla och Malin lyckades ta första pris så det blev en riktigt lyckad eftermiddag och jag blev inte mindre taggad på att tävla. Bara 7 veckor kvar…

Tillökning

Sedan i torsdags har vi fått tillökning i familjen. Annas kisse Ludde har flyttat hit för lite semester i två veckor. Milo är överlycklig och håller sig sysselsatt med att hålla koll på kissen medan Tristan tycker att det är lite läskigt. Kissen vill ju också sova  i sängen och då törs Tristan inte ligga kvar… Ludde måste vara den mest otypiska katten som finns, så himla mysig, följsam och gosig, mer som en hund än en katt faktiskt.

Igår när jag kollade vädret så lovades det mysigt vårväder vilket fick mig och Johan att planera in en liten dagsutflykt idag men tji fick vi, det blev snöslask. Jaja, vi satsade på konceptet ”inget dålig väder bara dåliga kläder” och packade väskan och begav oss mot Åkersberga och Trehörningsskogens naturreservat iaf. Vi gjorde en chansning för att utforska lite nya skogsområden som tyvärr blev så där. Jag kan tänka mig att det är fint där på sommaren men nu var det lite svårt med stigar som inte syntes och så.

 

Nu kör vi

De senaste månaderna har jag saknat fokus. Jag flyttar mina mål fram och tillbaka efter hur dagsformen känns och har svårt att komma vidare. Istället för att ta tag i alla problem ordentligt tenderar jag att tycka synd om mig själv för att jag inte lyckas med det jag vill och försöker gärna få det till att jag tränar mer på våra problemområden än jag faktiskt gör. Vet inte riktigt var det gick snett faktiskt… Med Tristan fick jag under förra året en nystart som jag inte tagit till vara på och Milo som var det oskrivna bladet har jag inte lyckats få ner många ord på. Eller?!

När jag igår insåg att tävlingar som jag satt som ”trygghetsmål” för att de låg så långt fram i tiden närmar sig med stormsteg blev det ett litet uppvaknande. Min första tanke var ”jaha, får väl titta ut några andra senare på året” men lyckades sedan vända det till en  utmaning. Nu lägger vi de kommande veckorna på riktigt fokuserad och planerad träning, en ordentlig satsning helt enkelt. Att mesa runt har inte tagit oss någonstans och visar det sig att vi efter dessa veckor fortfarande inte kommit vidare ja då är det på sin plats med en ordentlig funderare. Men jag måste ge oss en ärlig chans först, innan jag skjuter mig själv i foten.

Tävlingen som jag skulle vilja starta Tristan på är hemmaklubbens lägre spår i maj. Vi kämpar ju med skotträningen och det går framåt men frågan är om jag hinner få honom redo till maj. 50 m i 5 min med 4 skott och främmande hundar… Jag vill ju helst starta honom på hemmaklubben för att kunna ge honom en chans till extra trygghet eftersom det är där han är van vid skotten men tiden är tight och jag vill inte skynda för fort men missar vi den tävlingen dröjer det ett helt år till nästa lägre spår på SoSu. Tanken är iaf att köra på för att få honom tävlingsklar tills dess och så får vi se vad vi hinner åstadkomma med skotten.

För Milo är det en appelltävling på hemmaklubben i april som är målet. Även här vill jag debutera på hemmaplan för att ge lillfläcken en extra trygghet. Körde igenom honom igår för att göra en inventering och han var koncentrerad, lugn och tyst. Det enda moment som behöver lite extra tid är framförgåendet som han behöver påminnas lite om men i övrigt kändes det väldigt bra. Inte helt oväntat är det alltså helhet och tävlingssituationer som kommer bli prio 1. Rätt skönt ändå att momenten känns såpass bra att vi verkligen kan fokusera på det som alltid varit vårt stora problem, vår nemesis, helheten.

För att vara en person som väldigt lätt får prestationsångest känns det lite konstigt att skriva ut mina planer så här men nu är det ju inte så att det gått särskilt bra hittills för någon av fläckarna, och med bra menar jag att jag inte lyckats uppnå det jag velat, och det är ingen hemlighet. Nu tar vi upp kampen mot våra demoner och lyckas vi så gör vi och går det inte vägen så får vi väl träna lite till. Vad spelar det för roll att mina hundar inte är champions när de är 3-4 år, det finns det andra mer duktiga och erfarna hundförare som kan stå för, jag gör bara så gott jag kan och försöker ha så roligt som möjligt på vägen. Nu provar jag att göra mig av med en del av min egna press genom att göra så här och så får vi se hur det blir!

2-års bilder

När vi var i Sälen tittade ju solen fram så då passade jag på att ta nya 2-års bilder på Milo. Ni som känner mig vet att jag har lite svårt med verklighetsuppfattningen när det kommer till lillfläckens storlek men tom jag får erkänna att han vuxit det senaste året. Vågen visar 21,3 kg och höjdmässigt ligger han runt 55 cm.

Milo nu:

Milo för ett år sedan:

Helg i Sälen

I torsdags kväll packade vi bilen full och begav oss till stugan i Sälen, vår lilla vinteroas. Fredagen bjöd på helt underbart väder med strålande sol så vi tog skidorna och gav oss ut i kanonfina skidspår. Fläckarna var lite lata och tvingade den otränade matten att jobba lite själv men jag ska inte klaga då fick jag iaf en chans att träna på min katastrofala åkteknik.

Lagom till kvällen rullade en Volvo innehållandes en lättad Anna med hundar in på vändplan som inte riktigt insett hur långt det faktiskt är till Sälen. Tristan tyckte först det var trevligt med lite sällskap när vi tog en rastrunda men såg sedan lite olycklig ut när han insåg att de skulle följa med in i stugan, han är så lustig den där. En riktig dramaqueen.

Nu när Anna väl tagit sig till Sälen ville jag visa henne varför det är så underbart och fint där men möttes av ett snöoväder under lördagen. Som sanna glada entusiaster gav vi oss ut på skidorna i delvis igensnöade spår iaf men det var med skräckblandad förtjusning vi gick till spårstarten. Vi såg nog båda kalabaliken och hysterin framför oss när våra fyra hundar skulle samsas i spåret…

Lite trassel och stök i linorna blev det förstås men det ordnade upp sig förvånansvärt fort och smärtfritt och alla hundungar verkade tycka att det var riktigt roligt att ge sig ut med ”kompisarna”. Gladast av dem alla var nog Dalton! 

Bättre tur med vädret fick vi på söndagen och det var så himla mysigt. Nypistade spår, värmande sol och lyckliga hundar. Livet när det är som bäst helt enkelt!

Milo vill också äta stulen apelsin…!

Grattis Milo!

Idag är ingen vanlig dag för det är Milos födelsedag, hurra hurra hurra!

Lillfläcken kan nu stoltsera med den högaktningsfulla åldern 2 år och som vanligt undrar jag vart tiden tog vägen. Den var ju nyss han bara var ett lite knytte… Eller?!

Solsken

Spårdag i Bogesund med hela gänget blev det i lördags. I skogen fanns det en aningens mer snö än jag räknat med och det var oförskämt tungt att lägga spår. Lade 1600 m till Doc och 1000 m till Tristan som tog närmare 50 min… På väg tillbaka till parkeringen stannade en kvinna längs vägen och frågade om jag ville ha skjuts, så jag såg nog rätt sliten ut…! Medan jag var borta hade Anna fixat ett spår på 1300 m till lillfläcken.

I och med snön syntes alla viltspår tydligt och det kändes som det var älg och rådjur precis överallt. Nu finns det väl lika mycket viltspår även när snön är borta men det blev så uppenbart hur mycket det faktiskt är och ett ypperligt tillfälle att få lite facit på hur hundarna hanterar den störningen. Jag hade egentligen inte tänkt lägga så långt spår till Tristan pga av fredagens hälta men aktivering behöver han och av hältan märktes inget. Var ganska glad att han fick så långt spår som han ändå fick då Tristans drog sig hysteriskt genom spåret på sprinttid. Milo gjorde även han en fin insats om än lite lugnare än Tristan. 1 mil dragträning dagen innan verkade göra susen på den annars lite hetsiga första sträckan.

Efteråt fick grabbarna hälsa på Malins stora älgklöv som var mystisk och lite äcklig tills de upptäckte att den var riktigt god att gnaga på. Fina fläckarna.

Imorse blev det skotträning på klubben för Tristan och eftersom jag inte vill bråka om att ligga ner i kall snö samtidigt som vi skjuter blev det lite vanlig träning medan Johan sköt. Idag gick det super igen och några av skotten vred han inte ens örat på! Därefter bar det av ut till Bro-Håbo för att heja på Malin och Camilla och tävlingsmiljö träna Milo. Milo har blivit riktigt duktig på att varva ner snabbt och det känns riktigt skönt däremot höll jag på att bli knäpp när jag skulle träna lite på den lediga planen. Pip, pip och åter pip… Tog en paus och några djupa andetag innan vi gav oss på det igen och vips så lossnade det. En tyst och fokuserad Milo är så jäkla grym!