Eländes elände

Appellspår stod på agendan för mig och Milo idag. Bra organiserat och trevliga domare som gärna lämnade bra att veta tips för att rädda poäng gav ett bra intryck.

Spåret gick bra bortsett från lite tjafs vid påsläppet efter första pinnen, poäng 9 och 8,5. Budföringen var nog den bästa Milo gjort, relativt sansad och bara ett litet startskall, satte sig fot och lät sig klappas utan att dra iväg, han var på väg att tjuva men kom på sig och väntade in mottagarens kommando. Synd bara att han gjorde allt detta efter att han dragit iväg till domargruppen… Jag kallade in honom och skickade om från sidan då jag trodde att vi redan nollat men hade jag skickat om utan att ta in honom till sidan hade jag kunnat rädda på poäng fick jag veta sedan.

Platsliggningen blev en stor besvikelse. Milo kändes lugn och fin när vi ställde upp på linjen, men började pipa så fort jag lämnade honom. Pipet övergick sedan till gnäll för att sedan bli skall tills han sprang upp. Det är möjligt att det är en konsekvens efter förra platsliggningen, han är ju osäker och tycker att det jobbigt, och sådär har han aldrig betett sig innan men i vilket fall känns det bara skit. Jag bröt efter detta då det inte kändes som någon idé då jag hade svårt att tro att han tänkte gå en tyst lydnad.

Nu lägger vi ner för ett tag och återkommer i höst, kanske. Vi har iaf testat var vi står nu.

Som förväntat men ändå inte

Efter lite om och men under veckan fick jag till slut efteranmäla till Botkyrkas appellspår som gick av stapeln idag. Taggad på revansch blev det tidig uppstigning tillsammans med min fina supporterskara bestående av Johan och Malin för samling kl 7.00. Lyckan var stor när jag kunde konstatera att ingen snöstorm kommit in under natten, hälften vunnet redan där!

Lyckades dra startnummer 4 av 5 för att sedan bege oss ut mot spåren. Spår 1 och 2 var på slagna åkrar och båda kom runt hyffsat fint innan vi åkte ut mot våra spår. Vi släppte av 5:an vid en annan slagen åker innan vi (3:an och jag) fick stanna i en liten parkeringsficka. Runt omkring oss var det fullt av leriga åkrar och jag tänkte att runt hörnet är det säkert någon vettig åker till oss också… Men icke. Fick genast kalla kårar då Milo aldrig spårat på lera innan.

Milo var taggad till tusen och tycktes ha fått fatt på lite vittring varvid jag börjar påsläppet och han stannar. Kommenderar spår och så far han iväg. Milo går kanonfint och nosar sig noga fram längs de få grästuvor som finns, plockar pinne 1, tar första vinkeln fint och plockar snabbt pinne 2. Vid andra vinkeln upphör grästuvorna och byts ut till lera med vatten, där blir Milo lite vid i sin vinkel men fortsätter jobba jättefint och vi tar oss snabbt fram mot vägen igen… Frågan är bara var slutpinnen är? Strax innan vägen är en stor lerväg där traktorn kört och jag var övertygad om att pinnen borde ligga innan lervallen men Milo tuffade förbi och över första vallen innan han fick vind på slutpinnen som låg bara någon meter från vägen. Alla pinnar in och ett jättefint arbete av Milo på ett svårt underlag som han aldrig spårat på tidigare.

Nyfiken på poägen fann jag mig lite snopet övergiven av domarna som snabbt drog iväg till nästa ekipage. Var iaf toknöjd med min lilla fläck som visade vad han gick för även om jag kan tycka att förutsättningarna för oss alla spårekipage inte var detsamma. Sedan kan jag känna att spåren i appellen är allt annat än motivationshöjande för nybörjarhundar, ganska trist egentligen även om jag är tacksam för att mina hundar tar det bra ändå.

Efter spåren blev det en lång väntan innan det var dags för budföring då Botkyrka även anordnade appelltävling för sök- och rapporthundar. Budföringen var snabbt avklarad då den oerhört tafatte mannen till mottagare inte kommenderade in Milo fot som jag önskade vilket ledde till att Milo rusade dit och lika snabbt tilbaka. Bra var att Milo inte tjuvade från mig även om det kändes nära.

Kolla in frambenen!

Sedan blev det ytterligare väntan innan mitt hatmoment… Platsliggning. Väl tajmat kom också det sakta tilltagande regnet för att förgylla tillvaron lite extra. Alla nio hundar som var kvar från spår/sök/rapport momenten skulle läggas samtidigt och jag försökte att inte oroa mig och gick in i en bubbla med Milo som kändes förvånansvärt lugn. Eftersom vi låg som nr 3 blev det lite väntan på linjen så jag valde att lägga honom ner under tiden vilket han svarade bra på och höll sig lugn. Vi lade hundarna och jag hörde bara två små pip de första stegen innan det blev tyst. Eftersom det är vid själv lämnandet som Milo kan pipa hade jag visst lite mer bråttom till anvisad plats än resten av mina medtävlare, haha. Vänder mig om och ser att Milo ligger lugnt med huvudet nere, men med schäfern bredvid tittandes på sig. Hann ta ett djupt andetag innan en annan schäfer som låg på andra sidan om Milo for upp och sprang till sin ägare. Huvudet fortfarande i backen och inget pip från Milo så det kändes bra och jag började sakta räkna för att få tiden att gå.

Efter vad jag skulle tro någon minut lyfte han huvudet men låg fortfarande lugnt och tyst och var jätteduktig och undvek den tittande schäfern, men så hände nästa grej. En kelpie bredvid den tittande schäfern for upp några meter, reste ragg och började tokskälla mot något bakom oss. Döm om min förvåning när Milo bara rykte till och sedan låg kvar, tyst! Vaktskall är annars sådant som Milo gärna hakar på eftersom han kan vara lite osäker. Ägaren hade jättesvårt att få tyst på kelpien men Milo var så himla duktig och när hund efter hund började ge upp och resa sig (sammanlagt fyra gick upp) stod jag kvar med en tår i ögat och hjärtat bultandes så högt att jag knappt hörde att tiden var ute. Min hjälte!

Det kanske inte låter så märkvärdigt men jag har kämpat så hårt med att få Milo trygg, lugn och tyst på platsliggningen och försökt övertyga honom om att inget ont kommer hända och så blir hans första riktiga tävlingsplatsliggning så här. Så himla glad och stolt över hur han hanterade hela situationen! Här kände jag att oavsett resten så har vi en vinst med oss hem.

Sedan hade vi bara lydnaden kvar… Då regnet hade tilltagit en hel del kändes Milo alldeles lagom dämpad och var riktigt fin när vi värmde upp. Schäfern innan oss bjöd dock på en lite annorlunda uppvisning då den vägrade släppa apporten och de fick bryta och gå av plan med apporten kvar i munnen, det händer inte varje dag!

Så fort vi kom in började Milo ljuda och gjorde så genom hela programmet vilket direkt drog ner våra betyg till 7 som utgångsläge. Mitten av planen var vattensjuk och väldigt geggig och tävlingsledaren tyckte att det var lämpligt att ha alla halter i linförigheten där vilket gjorde att Milo inte ville sitta. Framförgåendet gjorde han bra och läggandet försökte han så duktigt på men glömde lägga sig med rumpan då även läggandet var på den riktigt vattensjuka delen. Kass planering av tävlingsledaren kan jag tycka.

Gullehunden

Resten flöt på bra bortsett från ljudet och att Milo var lite sugen på att springa till tävlingsledaren med apporten.

Ljudet kan verkligen vara så otroligt frustrerande speciellt när han gör momenten så himla bra vilket ändå syns på poängen då han bortsett från nollan inte har så mycket avdrag utöver ljudet (som automatiskt ger oss 7). Nu var dock mitt mål med dagen att ta oss igenom tävlingen utan att han gick mig ur handen under lydnaden och det lyckades vi bra med. Är också väldigt nöjd med hur fint han höll ihop under den långa dagen. Som förväntat men ändå inte.

Spår:              9/8,5        Stopp i start. Något svårt bitvis.

Budföring:   0/0          Stannar inte vid mottagare.

Platsliggning.        10/10
Linförighet:            6/6         Gnäll. Sitter ej.
Framförgående:   6/6,5      Gnäll. Stretar.
Läggande:               0/0          Ligger ej.
Inkallning:              6,5/7       Gnäll. Snett sättande.
Apportering:          5/5          Gnäll. Skall. Extra kommando.
Hopp:                       7/6,5       Gnäll.

Resultatet blev därmed godkänd på 208,25 p och en klassvinst 1/5.

Malin har tagit bilderna.

Snöstorm

Vilken dag att tävlingsdebutera på! Gårdagen bjöd på en hel del regn så jag hade helt gett upp hoppet om att appellplanerna skulle vara hyfsat ok men jag hade väl aldrig i min vildaste fantasi trott att jag skulle vakna upp till snöstorm. Härlig blötsnö som blåste i sidled… Kan säga att jag var rätt nöjd med att vi fortfarande har vinterdäck på bilen.

Väl på plats börjades det diskuteras om huruvida tävlingen skulle ställas in eller inte men då vi ändå var ett tappert gäng på 8 som lyckats halka oss dit bestämde de sig för att köra iaf.

Jag lyckades dra nr 8 så en härlig väntan i det hemska vädret blev det men jag kände mig ändå rätt glad för hela situationen kändes faktiskt väldigt komisk och på något vis väldig passande min och Milos tävlingsdebut. Lite galet.

Nu blev vi inte så långvariga då vi tråkigt nog lyckades nolla spåret. Påsläppet blev lite struligt och jag lyckades trassla in mig i linan men när vi väl kom iväg gick Milo kanonfint i spårkärnan, ringade lite i första vinkel men tog den andra klockrent, problemet var bara att det inte kom några pinnar. Slutpinnen lyckades Milo iaf gräva fram och den var inkapslad i is/snö men med endast en pinne är det bara att tacka för sig.

Försökte analysera vad blötsnön gör med vittringen och varför han inte grävde fram småpinnarna men det spelar ju egentligen inte så stor roll. Snöstorm var för svårt för oss. Är iaf jättenöjd med Milos spårarbete som var riktigt bra och att han ändå hittade slutpinnen så vi fick ett bra avslut även om det kändes lite surt att inte få fortsätta då Milo kändes väldigt fin inför ev lydnad. Annat som var väldigt positivt var att han inte blev störd av alla människor och fokuserade fint på sin uppgift.

Av 8 hundar nollade 5 st spåret, 3 gick alltså vidare men ingen hade högre betyg än 7 så det säger väl en del om föruttsättningarna. Roligt var att Blomman var den enda som lyckades med uppflyttning så det gratulerar vi till!

Nu känner jag mig bara lite frustrerad över att jag inte anmält till fler tävlingar, är så jäkla sugen på revansch! Så himla skönt att komma över anmälningsspärren och det var ju faktiskt inte så farligt att ”misslyckas”. Är också förvånansvärt nöjd med mig själv som på något konstigt vis lyckats hålla prestionsångesten på behagligt avstånd.

Så plus till mig och Milo för en bra insats och minus till resultatet…!

Målstyrning

Då var det dags att utvärdera min och Milos första träningsvecka med målstyrning.

Delmål vecka 9

• Kunna genomföra framförgåendet som helt moment.
• Kunna gå ett helt fotgående ljudfritt.
• Platsliggning 30 m 2 min, 15 m 3 min.
• Klara att kedja två moment ljudfritt på egen hand.

Delmålen för vecka 9 var ganska lågt satta men jag ville känna att vi kunde få en realistisk start på vår målinriktade träning.

Framförgåendet har vi kunnat sätta ihop som helt moment och det har i det stora hela fungerat bra men vi behöver nöta detaljer lite mer, som att inte tjuva och att inte streta så mycket.

Fotgåendet har gått riktigt bra dock har jag inte kunnat tränat överdrivet mycket med halter pga av geggan men Milo har känts riktigt tyst, stabil och fin under veckan.

Även platsliggningen har vi klarat av. När vi tränar själva är han alltid tyst men tillsammans med andra hundar vill han gärna pipa när jag lämnar honom vilket han brukar sluta med efter ca 10 s. Runt 2 min 10 s börjar han pipa i ca 20 s igen men när han väl tystnat kan han ligga utan problem en minut till.

Att kedja två moment har också gått bra (har även kunnat kedja tre moment) det klarar han riktigt stabilt nu och klarar transporterna i stort sett tyst. Jag har slutat försöka klappa på honom och nu får han bara ett lugnt ”bra” som bekräftelse vilket Milo verkar tycka är bättre.

Detaljer som dykt upp under veckan som vi behöver jobba mer med är höger svängar och helt om i fotgåendet, utgång och stretandet i framförgåendet och ingången med apporten.

Delmål för vecka 10

• Klara att kedja fyra moment tyst på egen hand.
• Klara ett moment tyst med kommendering.
• Platsliggning 30 m 3 min, 15 m 4 min.

2-års bilder

När vi var i Sälen tittade ju solen fram så då passade jag på att ta nya 2-års bilder på Milo. Ni som känner mig vet att jag har lite svårt med verklighetsuppfattningen när det kommer till lillfläckens storlek men tom jag får erkänna att han vuxit det senaste året. Vågen visar 21,3 kg och höjdmässigt ligger han runt 55 cm.

Milo nu:

Milo för ett år sedan:

Lite att klura på

Vi har tränat lydnad både igår och i måndags med lite blandade resultat. I måndags gick Milos träning rätt bra, han var samlad (för att vara han) och ljudade inte så fasligt mycket och vid kommendering fick han för sig att prova lite egna ”moves” istället för att pipa. Fullt hanterbart mao. Igår däremot var det kaos. Det gick inte att få honom att vara tyst varken på plan eller vid sidan, jag tror den hunden tom kan pipa på inandning…

Det är skönt att det går förvånansvärt fort att komma igen efter att man brutit ihop, ny dag nya tag, men det är inte lika lätt att komma ifrån frustrationen över sin egen förmåga eller brist där av. Den där känslan av att inte räcka till hur mycket man än försöker. Kanske får gå över till IPO, där är det vad jag förstått inte lika känsligt med ljud.

Tristan är en annan nöt att knäcka. Har lagt fokus på fotgåendet för hans del då det verkligen är vår akilles häl. Av någon anledning är fot det tråkigaste som finns medan alla andra moment görs med betydligt mer glädje och lust. Har kämpat med kanonbelöningar, curlat med massa belöning ofta, utmanat med mycket pepp men har inte hittat något som verkligen får honom att tända till. Han håller sig ganska bra vid sidan men det är mer något han bara gör och inget som han riktigt aktivt engagerar sig i och låter sig väldigt lätt distraheras och titta på annat. Jag upplever också att han väldigt lätt blir låg om jag felar honom ofta, hur jag än bär mig åt, en gång brukar gå bra och han tänder till lite men blir det fler gånger på raken så sjunker han ihop.

Jag har försökt klura på vad som skiljer fotgåendet från de moment som han gillar och jag tror att det bla har med inlärningen att göra. Alla de moment som han gillar bäst har jag shejpat in, han har fått tänka själv och är väldigt säker på vad han ska göra. Inte så konstigt kanske eftersom han är en hund som verkligen tycker om att få tänka och klura själv. Frågan är nu bara hur jag ska få honom att älska fotgåendet… Tidigare bråkade vi mycket kring fokus och maniskt nosande på planen så vi har väl en hel del negativt med oss i bagaget och det får man väl ha i  åtanke, vi behöver liksom vända blad och börja om på nytt. När man har en hund som nästan slår knut på sig själv när det är hans tur att träna men som så fort han förstår att vi ska träna fotgående tappar allt sug förstår man att det har gått riktigt fel någonstans på vägen.

Är det någon som sitter där ute på några bra tips för mig och Tristan och hur vi ska komma vidare så dela gärna med er!

Ja att man lätt känner sig manodepressiv när man tränar lydnad är nog inte så konstigt. Mina hundar är verkligen varandras motpoler när det kommer till lydnaden men jag älskar dem lika mycket för det!

På topp

Dagen började med skotträning på klubben. För Tristans del innebar det platsliggning (med mig nära) 2 skott och sedan belöning, gjorde detta två gånger och avslutade sedan med skott-budföring-belöning hos skytten. Gick riktigt bra för finaste storfläck, han är modig han. Milo fick ligga och slöa medan det sköts för Doc och Choice som låg platsliggning, gick bra det med.

Så fort det var färdigskjutet fick vi sällskap av några regndroppar och när jag tittade ner på kängorna fulla av lera fanns ingen motivation alls för lydnadsträning. Fortfarande hög på fläckarnas prestationer från gårdagen sög det i spårtarmen, lyckligtvis var inte Camilla svårövertalad och tillslut gav även Anna med sig så det blev in i bilarna och ut till Bogesundslandet.

Jag gillar verkligen skogen i Bogesundslandet, den är fin med massa varierande terräng och full av roliga svårigheter och ffa den är inte full av folk.

Milo fick ett 540 m spår av Anna med 4 pinnar + slut. Idag har jag inget att klaga på när det gäller lillfläckens prestation, han gick så otroligt bra! Det bästa spår han någonsin gjort tror jag. Han var samlad och koncentrerad och utan att bli stressad när han kom av sig, lugnt och metodiskt men med bra fart. Mot slutet blev han lite trött men fick kämpa alldeles lagom hårt och länge innan han nådde fram till sitt slut. Stor guldstjärna till Milo idag!

Tristan fick ett 430 m långt spår med endast slut lagt av Camilla. Det var Johan som gick det och enligt rapport skötte sig även storfläcken riktigt bra. Bästa Tristan!

En härlig helg med skogsarbete, nu är vi fyllda med nya krafter inför den nya veckan!

Skogsarbete

Ikväll ligger ett speciellt lugn över fläckarna. Ett sådant där lugn som bara kommer efter en dag i skogen, de är nöjda och glada. Av olika anledningar har det varit dåligt med både spår och uppletandeträningen på sista tiden och en dag med skogsarbete var välkommet hos oss alla. Det blev en tur till Bogesundslandet tillsammans med Johan, fläckarna och Anna med grabbar.

Spår och uppletande stod alltså på schemat och vi började med uppletandet. Tristan hade väl inte fullt fokus på uppgiften och lät sig distraheras av människor från en filmteam som smög i kanten på rutan och tyckte att det vore väl roligt att springa dit. Fick avbryta honom två gånger när han tänkte leta människor istället för föremål men annars är jag nöjd med hans insats. Lite olydnad på stigen med en tjuvstart men tre föremål in, som för övrigt var Annas (han väljer gärna ”våra” om han kan), på tre skick.

Milo skötte sig också fint. Omvänt lockande och lugn på stigen gör verkligen under för en gasad lite hund. Första skicket var snabbt och rakt. Andra skicket for han ut men vände och kom tillbaka för att ge sig iväg ut på djupet igen med ett hittat föremål som resultat. Tänk vad fort polletten trillar ner om man bara ger sig tid att tänka och inte bara springa.

När det var dags för spåren hade Anna lagt ett riktigt roligt spår till Tristan fullt av terrängbyten och roliga svårigheter. Vid en svår återgång jobbade Tristan noggrant och ordentligt och sökte sig bakåt (dit han skulle) men då jag var tvungen att kliva fram och trassla loss linan så övergav han alla tankar på att spåret skulle gå bakåt och sökte sig framåt istället, värt att tänka på hur mycket min egen placering påverkar hans arbete. I övrigt jobbade han kanonfint och glädjen över att äntligen få jobba i spårselen var enorm. Det verkligen lös om min fina storfläck när han tog sig an Annas fina spår och ett sting av dåligt samvete for genom min kropp. Så lite som gör honom så glad.

Milo spårade tillsammans med Johan och med hjälp av lite lugn och omvänt lockande fick de en hyfsat sansad spårstart. lite för gasigt fram till första pinnen men sedan kom han ner i lite bättre arbetsmode. Det märks att Milo är orutinerad och inte riktigt litar på sig själv så han vill gärna dubbelkolla i vinklar men han tar sig fram väldigt målmedvetet trots det. Det råder inga tvivel om vad hans uppgift är. Om det är något denna lilla speedade fläckiga hund är bra på så är det att ta sig an alla uppgifter man ger honom med en enorm entusiasm och motivation. Det är verkligen en hund som alltid ger ALLT.

Varmt i mattehjärtat var det i bilen på väg hem, det råder inga tvivel om att skogsarbete är det bästa som finns. Jag har lurat mig själv med mycket rolig lydnadsträning på sistone men det bästa är ändå det bästa!

Förändringar

Häromdagen när jag satt i soffan med Med Milos huvud i mitt knä slogs jag av hur mycket Milo förändrats sedan han flyttade in hos oss 8 veckor gammal. Då var han en liten självständig valp som hellre sov själv i ett annat rum än gosade med oss i soffan och Tristan (och andra hundar) var det bästa som fanns och vi människor dög mest till att dela ut mat. Idag är han en oerhört tillgiven hund som allra helst ligger nära och gärna sover sked med oss i sängen och han tycker väl att Tristan är en rolig prick men väljer alltid bort honom i hopp om att vi människor ska förse honom med något roligare. Nog är han fortfarande väldigt självständig men till skillnad från tidigare har Milo verkligen insett vilken tillgång vi människor är.

Jag minns också hur jag oroade mig för att Milo inte ville leka och kampa med mig som liten och med facit i hand känns det ganska absurt, det finns inget han hellre gör än att hänga i en leksak! Ganska fascinerande hur mycket dem förändras på 1,5 år men visst en hel del finns ju kvar också. Milo är fortfarande extremt nyfiken på allt, han har inga problem med upptäcksfärder på egen hand, väldigt matgalen, har ingen som helst känsla för hinder i hans väg och ffa han kan fortfarande inte låta dammsugaren vara.

När jag väl börjat fundera på alla förändringar hos Milo så halkade jag in på Tristan. Det har nu gått snart 8 mån sedan kastreringen och man får väl anta att det som skulle påverkas har förändrats. Så här i efterhand minns jag mest att allt bara blev katastrof förra hösten och att han haft perioder när han mådde bra. Jag började därför gå tillbaka i bloggen, jag började tom läsa i min gamla blogg, för att fräscha upp minnet och insåg då hur länge och mycket vi kämpade med honom. De bra perioderna han hade var i bästa fall någon månad och större delen av tiden var en kamp med tårar brännandes bakom ögonlocken, mer eller mindre sedan Tristan var 1 år. Jag kan enkelt konstatera att Tristans kastrering var ett av de bästa besluten vi tagit!

Idag är Tristan kontaktbar ute på promenaderna, han är LUGN och glad. Han tjuter inte så fort han ser en annan hund, han är avslappnad och lätt att ta med sig överallt och han tycker numer att det är roligt att träna lydnad då han inte behöver slåss med sina inre demoner (och mig) om alla goda dofter på marken. Han kan också hålla vikten nu utan massiva mängder mat. Vi fick en helt annan hund! Till nackdelen är väl att han blivit en jäkel på att sno mat och att han tappat all päls. Han har varit naken i kanske två månader nu och det börjar faktiskt oroa mig, han har aldrig varit så här urfälld någonsin…

Tristan mår verkligen så himla mycket bättre idag och så även vår relation!

Anne Dahlin – tillfälle 2

I torsdags kväll var det då dags för uppföljning hos Anne Dahlin. Vår största läxa hade varit att jobba med ljudet och aktivitetsnivån och jag glatt meddela att Milo visade upp sina framsteg. Han hade en mycket lugnare attityd och även om det slank ut lite ljud så var det stor skillnad och det kändes riktigt bra.

Jag valde att titta på ingångar och hur jag ska få Milo att sätta sig rakt även när jag inte tittar på honom, detta visade sig vara enkelt fixat med ett extra fotkommando eftersom jag tydligen lyckats förmedla att fot betyder rakt för Milo. Så nu är det spegelträning som gäller ett tag framöver.

För att lära Milo bromsa hastigheten i tid vid inkallningar så ska jag nyttja väggar blandat med att belöna med kastat godis/boll mot honom när han bör börja bromsa.

De stora bristerna i vårt fotgående ligger i hö om marsch/halt och helt om, jag har lagt betydligt mer tid på vä än hö och oj vad det märks. För att snygga till detta ska jag utmana honom mer i helt om, Milo måste lära sig att jobba för att hänga med och detta ffa genom att börja svänga mer än 360 grader. I hö svängar och halter ska jag ta hjälp av godis och ”ledhand”, jag måste göra större skillnad i mitt rörelsemönster för att hjälpa honom förstå om det är marsch eller halt. I halten kan jag också hjälpa till med extra fotkommando.

I övrigt fick vårt fotgående tummen upp av Anne så det var roligt, men något vi alla måste bli bättre på är känslan. Den ska inte vara ”hoppas det är slut snart” utan ”fan vad vi är bra kolla på oss”.

Vid träning av snabba lägganden, tänk på att inte belöna för tidigt. Hunden måste förstå att det är hela kroppen som ska tungt ligga tungt i backen för belöning och gör man detta rätt kommer ofta farten också.

Om hunden är för taggad vid apporteringen gör en helt om halt eller två innan skick.

Vid träning av kommedering på avstånd (ex inkallningar och rutan) jobba mer med utlagd belöning istället för kastad.

En mycket bra kväll och nu har vi en hel del nytt att jobba på tills nästa gång. Taggad!