Äntligen!

Nu har Tristan äntligen fått sitt sista 1:a pris lkl 1 och därmed också sitt LP!

I helgen var vi Habo och hälsade på Johans familj och då Habo BK arrangerade lydnadstävlingar den här helgen så passade jag på att anmäla Tristan till en lkl 1 mitt i min tävlingsyra. Efter lägre spår framgången hade jag svårt att tagga till inför lkl 1 då det sista 1:a priset blivit någon sorts demon som ligger där och jäklas med mig. Jag vill  ha det men vill inte tävla på något vis… Så vi vilade oss i huvudsak i form och det gick ju det med.

Tydligen hade skytteklubben som ligger precis bredvid klubbmästerskap samtidigt som lydnadstävlingarna och vad det verkade hade kommunikationen inte riktigt fungerat som den skulle mellan klubbarna. Kände direkt den där dumma demonen säga att något tredje 1:a pris skulle det inte bli  denna gången heller men istället fick jag ett finfint kvitto på Tristans utveckling. Medan många hundar fick bryta då de tyckte att skotten var för jobbiga låg Tristan mest obekymrad och rullade runt på rygg för att bli klappad.

En stund innan det var dags för klass 1 blev det upphåll i skjutandet och folk började andas ut men precis när vi ställt upp på linjen för platsliggningen bröt tredje världskriget ut igen denna gång med grövre kaliber än innan och vips drog två hundar av plan. Tristan var duktig och låg kvar så vi fick lägga om, han var lite tittig men mer åt det spralliga än oroliga hållet vilket också visade sig när vi skulle lägga om då han trodde att vi övade på uppsitt istället för att ligga och jag fick klämma i med ett till ”plats”. Sedan låg han så fint så medan de sköt och han satte sig upp på första kommandot för en gångs skull, woho!

Lydnaden kändes faktiskt riktigt bra. Egentligen var min plan att sätta Tristan i bilen under tiden men hann inte det så jag provade att lägga honom en bit ifrån mig och när det sedan var vår tur fick han springa in fot och så direkt in på plan vilket fungerade förvånansvärt bra. Kom på att jag glömt träna på tandvisningen på länge men han satt som ett ljus. Linförigheten var nog en av hans bättre prestationer på tävling. Läggandet blev det tydligen hjärnsläpp på då han ”glömde” bort vad vi höll på med och började nosa för att sedan sätta sig upp?! Inkallningen hade han finfin fart på och ställande blev ett lagom hopp-stå för en gångs skull. Domaren var inte van vid hopp-stå då hon var tvungen att fråga mig om det efteråt, hon tyckte det såg lite roligt ut men tvärstopp blev det ju någon tvekan om det var det inte. Apporteringen krävdes det dk på av någon anledning och hoppet blev det lite dålig ingång på.

Jag får nog faktiskt säga att det här var förmodligen den bästa lydnadstävlingen vi gjort. Tristan gick inte ner sig alls eller tappade fart genom programmet. Det har nog aldrig hänt att han haft så bra tryck (Tristan intensitet alltså) på slutet som han hade och jag tror faktiskt att han hade roligt. Det tillsammans med att han presterade så fint och var så obrydd av skotten gör att framtiden känns ljus! Att tävla bruks på en ny klubb där vi inte skottränat tidigare kan faktiskt bli verklighet!

Poängen hamnade iaf såhär:

Platsliggning   8,5 p       kraftigt dk
Tandvisning    10 p
Linförighet      8 p          tränger i vä-sväng, släpar
Läggande          5 p          långsamt, nosar, sätter sig före kommande
Inkallning        10 p
Ställande          10 p
Apportering    8,5 p      tveksamt, dk
Hopp                 9,5 p       avslut
Helhet                9 p         trevligt

Summa            172,5 p

Extra roligt var att vi kom på 1:a plats i vår klass dessutom!

På våra två tävlingar den här våren har nu Tristan blivit uppflyttad och tagit 1:a pris och båda gångerna med klassvinst. Vilken come back han gjort mitt fina lilla aussiemonster!

Tristan uppflyttad högre klass spår

Tristan gillade sitt pris, ett grisöra!

Idag har Tristan blivit uppflyttad till högre klass spår och det känns bara så himla jäkla kul! Det är klart att jag innerst inne hoppades men jag vågade inte tro på att det skulle gå vägen eftersom jag inte känt mig helt klar med skotten och velade in i det sista om jag skulle lägga platsliggningen. Mycket känslor i omlopp just nu vill jag lova!

Dagen började ute i Rosersberg med spår. Tristan gjorde en klockren spårstart och tuffade iväg genom mossa, ris och traktorspår. Han jobbade fint och noggrant men draget i linan var inte vad jag är van vid och då han var toktaggad och slängde sig i kopplet och vindade allt han kunde innan spårstarten kändes det lite oroväckande. Jag behövde dock inte oroa mig då han plockade pinne efter pinne och såg väldigt säker ut på sin sak, tills vi tagit pinne nr 3 eller om det var nr 4. Jag släpper på Tristan på spåret igen bara för att upptäcka att vi stod på kanten till ett stort träsk/vattenhål… Tristan nosar duktigt av kanten till träsket för att tillslut, efter noggrant övervägande, bestämma sig för att gå ut mitt i så det var bara att gå efter och känna vattnet rinna över kanten och ner i kängorna. Kan tillägga att det första spårläggarna frågade mig när vi kommit runt var om jag var blöt om fötterna… Spåret kändes långsamt och jag var lite orolig för tiden men allt är ju relativt och vi var visst runt på 15 min, god marginal.

Efter spåret åkte vi tillbaka till klubben där vi körde igång med budföringen direkt. Då hund nr 1 fallit bort efter spåren fick jag och Tristan börja och ja, inga problem där inte. Därefter väntade den fruktade platsliggningen… Vi var bara tre som skulle lägga, Tristan på ytterkant och med Annas Doc bredvid sig på andra sidan och en lugn schäfertik bortom Doc så det kändes inte som att vi kunde få bättre förutsättningar, dock blev jag lite nervös över att vi skulle lägga på en plan där vi aldrig tränat med skott tidigare men bestämde mig för att göra ett försök. Och vet ni vad?! Han låg! Jättefint! Han spelade lite med öronen och låg och titta men rörde sig inte en millimeter och han kändes väldigt lugn och fin. Själv försökte jag koncentrera mig på att andas för att mota svimningskänslan… Finaste finaste Tristan!

Lydnaden blev sedan ingen höjdare, Tristan var seg, segare, segast men gjorde allt han skulle förutom att sätta sig upp efter krypet (som jag för övrigt var väldigt nöjd med och det moment som Tristan gjorde med bäst attityd). Det blev en nervös väntan innan prisutdelningen men visst räckte våra lydnadsbetyg och vilken lättnad det var!

Vi slutade alltså på 529,25 poäng med full pott på specialen och det känns ju extra roligt, att vi sedan placerade oss på första plats och att Anna och Doc tog andra platsen med uppflyttningspoäng gjorde allt ännu bättre!!! Äntligen lite medvind!

Känner att vi fick den nystart vi så väl behöver och det ska bli så himla roligt att ta oss an en massa nya moment.

När det omöjliga är möjligt

Igår var alltså jag, Anna och Camilla och tränade för Anne Dahlin igen. Först kändes det som ett onödigt träningstillfälle för mig då jag inte har något att ta upp med Milo för tillfället och att gå med Tristan var ju ingen idé då hans fotgående aldrig kommer bli bra ändå. Beslutade mig iaf för att åka med Tristan och det visade sig ju inte vara så dumt, jag har aldrig känt så stort hopp inför lydnadsträningen med Tristan som efter igår. Att vi dessutom hade lyxen att få vara i en inomhuslokal gjorde inte saken sämre, varmt och skönt med en massa speglar.

Jag valde då som sagt att koncentrera mig på fotgåendet. Det första vi gjorde var att titta på Tristans ständiga blicksläpp vid start från halt och det visade sig att mitt vänsterben hade blivit en signal för att titta fram. Så fort jag lyfte benet tittade han framåt och det oavsett om jag tog ett steg eller bara lyfte det på plats. Fascinerande hur någon som aldrig sett oss förut så snabbt kan få fram var problemet ligger. Fick även tips på hur jag ska snabba på sättandet.

Något annat vi testade var att hitta rätt felsignal för Tristan. Tidigare har jag felat honom lite retfullt och snott belöningen och det har inte fungerat som jag tänkt mig, istället för att tagga till kan han lätt bli lite ledsen. Generellt i träningen med honom har jag delat ut gratisbelöningar och hetsat och busat upp honom för att han ska tycka att det är kul och hitta rätt attityd. I förlängningen har detta lett till att min lite lata hund inte brytt sig om att anstränga sig för han får ju ändå massa gott och roligt… Anne tyckte att jag skulle prova att bara lugnt lägga honom ner och säga att det här var ju tråkigt när han brast i koncentration och jäklar vad snopen han blev. Det var som att någon tryckte på PÅ-knappen, hela hans attityd och kroppsspråk förändrades. Vad tusan hände nu? verkade Tristan tänka. Själv var jag övertygad om att han skulle bli låg av denna behandling, tänk så fel man kan ha! Vi pratade också om att han även ska få anstränga sig för att få sin belöning och inte bara bli matad med godis eller få en trasa stoppad i munnen.

Det är många olika delar i fotgåendet som jag har att peta i och det känns faktiskt riktigt roligt, att lägga om träningen helt och få börja om på ett sätt som faktiskt borde kunna fungera och ge resultat. För första gången på mycket mycket länge så ser jag fram emot att träna fotgåendet med Tristan!

Ett försök till comeback

För ett par veckor sedan fick jag ett infall att damma av tävlingslydnaden med Tristan, han kan ju lkl 1 programmet utan och innan så varför inte ta det sista första priset så vi kan få vårt LP tillslut och kanske sedan gå vidare i klasserna om andan faller på.

Sagt och gjort så efteranmälde jag till Nacka cup. Till saken hör att Tristan inte är tävlingstränad på mycket länge men på något sätt tyckte jag ändå att han borde klara av en lydnadsetta.

Platsliggningarna idag var lugna och fina men det hindrade inte Tristan från att sätta sig upp… Någon dum grej han verkar ha fått för sig på sistone och nu får jag nog inse att han är i början på att skapa sig en fix idé och inte bara en tillfällighet. Väl uppe satt han som ett ljus, så tar vi oss någon gång till klass 3 lär vi inte ha några problem med det momentet iaf.

Programmet sedan… Tristan var pigg och glad innan men så fort vi gick in planen gick han och självdog. Attityd och motivation var som bortblåst. Linförigheten var katastrofal och han fixerade alldeles för mycket mot vår hejarklack. Nu ska inte sådant spela någon roll egentligen men när motivationen är borta blir den störningen för stor. Resterande moment tog han sig igenom med hyffsade poäng, dock kan jag tycka att vi fick lite snålt på hoppet, men med tråkig attityd.

Det hela kändes väl… Sådär. Jag vet att jag egentligen inte kunde förvänta mig något med tanke på bristen på tävlingsförberedande träning men det är klart att man blir besviken. Momenten sitter ju, det är ”bara” den där jäkla attityden. Hade väl hunnit förlika mig med ”nederlaget” lagom till prisutdelningen och insett att det som hände idag inte var helt oväntat och att jag nu verkligen vet vart det brister och hur stort det brister, men när vi fick veta att vi slutat på 149,5 poäng kändes det ändå lite surt igen. Om (detta om) han  bara hade legat på platsen hade vi iaf kunnat lämna klass 1 bakom oss och hitta inspiration och motivation för att träna vidare. Nu måste vi hitta motivationen och tävla lkl 1 igen. Är så jäkla less på klass 1, hur tråkig som helst.

Nu ska jag smälta det här och se vad jag har lust med i framtiden när det gäller Tristans tävlingslydnad. Nästa lämpliga tävling är ju inte förrän jan/feb.

På plussidan är iaf att Nacka cup var en himla trevlig och bra arrangerad tävling med lugna och fina platsliggningar. Dessutom bjöd dem på tröstpriser till oss som inte nådde hela vägen fram och det är ju alltid uppskattat! Sedan får man ju inte underskatta vikten av tävlingserfarenhet för min egen del, blir helt galet nervös inför lydnadstävlingar av någon anledning.

Någon som lyckades bättre var Camilla med Choice som vann klassen och alltså fick tävla vidare i Nacka cupen och resultatet därifrån väntar vi fortfarande med spänning på.

Poängen hamnade så här:

Platsliggning:   5         sitter
Tandvisning:    10
Linförighet:      5,5     ojämnt, sitter ej, snett sitt
Läggande:         8         något långsamt
Inkallning:        9         hoppar
Ställande:         9         något sent
Apportering:   8,5     något tugg
Hopp över hinder:      7,5     långsamt in, något snett
Helhetsintryck:   9

Summa:   149,5 poäng

 

Lite att klura på

Vi har tränat lydnad både igår och i måndags med lite blandade resultat. I måndags gick Milos träning rätt bra, han var samlad (för att vara han) och ljudade inte så fasligt mycket och vid kommendering fick han för sig att prova lite egna ”moves” istället för att pipa. Fullt hanterbart mao. Igår däremot var det kaos. Det gick inte att få honom att vara tyst varken på plan eller vid sidan, jag tror den hunden tom kan pipa på inandning…

Det är skönt att det går förvånansvärt fort att komma igen efter att man brutit ihop, ny dag nya tag, men det är inte lika lätt att komma ifrån frustrationen över sin egen förmåga eller brist där av. Den där känslan av att inte räcka till hur mycket man än försöker. Kanske får gå över till IPO, där är det vad jag förstått inte lika känsligt med ljud.

Tristan är en annan nöt att knäcka. Har lagt fokus på fotgåendet för hans del då det verkligen är vår akilles häl. Av någon anledning är fot det tråkigaste som finns medan alla andra moment görs med betydligt mer glädje och lust. Har kämpat med kanonbelöningar, curlat med massa belöning ofta, utmanat med mycket pepp men har inte hittat något som verkligen får honom att tända till. Han håller sig ganska bra vid sidan men det är mer något han bara gör och inget som han riktigt aktivt engagerar sig i och låter sig väldigt lätt distraheras och titta på annat. Jag upplever också att han väldigt lätt blir låg om jag felar honom ofta, hur jag än bär mig åt, en gång brukar gå bra och han tänder till lite men blir det fler gånger på raken så sjunker han ihop.

Jag har försökt klura på vad som skiljer fotgåendet från de moment som han gillar och jag tror att det bla har med inlärningen att göra. Alla de moment som han gillar bäst har jag shejpat in, han har fått tänka själv och är väldigt säker på vad han ska göra. Inte så konstigt kanske eftersom han är en hund som verkligen tycker om att få tänka och klura själv. Frågan är nu bara hur jag ska få honom att älska fotgåendet… Tidigare bråkade vi mycket kring fokus och maniskt nosande på planen så vi har väl en hel del negativt med oss i bagaget och det får man väl ha i  åtanke, vi behöver liksom vända blad och börja om på nytt. När man har en hund som nästan slår knut på sig själv när det är hans tur att träna men som så fort han förstår att vi ska träna fotgående tappar allt sug förstår man att det har gått riktigt fel någonstans på vägen.

Är det någon som sitter där ute på några bra tips för mig och Tristan och hur vi ska komma vidare så dela gärna med er!

Ja att man lätt känner sig manodepressiv när man tränar lydnad är nog inte så konstigt. Mina hundar är verkligen varandras motpoler när det kommer till lydnaden men jag älskar dem lika mycket för det!

På topp

Dagen började med skotträning på klubben. För Tristans del innebar det platsliggning (med mig nära) 2 skott och sedan belöning, gjorde detta två gånger och avslutade sedan med skott-budföring-belöning hos skytten. Gick riktigt bra för finaste storfläck, han är modig han. Milo fick ligga och slöa medan det sköts för Doc och Choice som låg platsliggning, gick bra det med.

Så fort det var färdigskjutet fick vi sällskap av några regndroppar och när jag tittade ner på kängorna fulla av lera fanns ingen motivation alls för lydnadsträning. Fortfarande hög på fläckarnas prestationer från gårdagen sög det i spårtarmen, lyckligtvis var inte Camilla svårövertalad och tillslut gav även Anna med sig så det blev in i bilarna och ut till Bogesundslandet.

Jag gillar verkligen skogen i Bogesundslandet, den är fin med massa varierande terräng och full av roliga svårigheter och ffa den är inte full av folk.

Milo fick ett 540 m spår av Anna med 4 pinnar + slut. Idag har jag inget att klaga på när det gäller lillfläckens prestation, han gick så otroligt bra! Det bästa spår han någonsin gjort tror jag. Han var samlad och koncentrerad och utan att bli stressad när han kom av sig, lugnt och metodiskt men med bra fart. Mot slutet blev han lite trött men fick kämpa alldeles lagom hårt och länge innan han nådde fram till sitt slut. Stor guldstjärna till Milo idag!

Tristan fick ett 430 m långt spår med endast slut lagt av Camilla. Det var Johan som gick det och enligt rapport skötte sig även storfläcken riktigt bra. Bästa Tristan!

En härlig helg med skogsarbete, nu är vi fyllda med nya krafter inför den nya veckan!

Skogsarbete

Ikväll ligger ett speciellt lugn över fläckarna. Ett sådant där lugn som bara kommer efter en dag i skogen, de är nöjda och glada. Av olika anledningar har det varit dåligt med både spår och uppletandeträningen på sista tiden och en dag med skogsarbete var välkommet hos oss alla. Det blev en tur till Bogesundslandet tillsammans med Johan, fläckarna och Anna med grabbar.

Spår och uppletande stod alltså på schemat och vi började med uppletandet. Tristan hade väl inte fullt fokus på uppgiften och lät sig distraheras av människor från en filmteam som smög i kanten på rutan och tyckte att det vore väl roligt att springa dit. Fick avbryta honom två gånger när han tänkte leta människor istället för föremål men annars är jag nöjd med hans insats. Lite olydnad på stigen med en tjuvstart men tre föremål in, som för övrigt var Annas (han väljer gärna ”våra” om han kan), på tre skick.

Milo skötte sig också fint. Omvänt lockande och lugn på stigen gör verkligen under för en gasad lite hund. Första skicket var snabbt och rakt. Andra skicket for han ut men vände och kom tillbaka för att ge sig iväg ut på djupet igen med ett hittat föremål som resultat. Tänk vad fort polletten trillar ner om man bara ger sig tid att tänka och inte bara springa.

När det var dags för spåren hade Anna lagt ett riktigt roligt spår till Tristan fullt av terrängbyten och roliga svårigheter. Vid en svår återgång jobbade Tristan noggrant och ordentligt och sökte sig bakåt (dit han skulle) men då jag var tvungen att kliva fram och trassla loss linan så övergav han alla tankar på att spåret skulle gå bakåt och sökte sig framåt istället, värt att tänka på hur mycket min egen placering påverkar hans arbete. I övrigt jobbade han kanonfint och glädjen över att äntligen få jobba i spårselen var enorm. Det verkligen lös om min fina storfläck när han tog sig an Annas fina spår och ett sting av dåligt samvete for genom min kropp. Så lite som gör honom så glad.

Milo spårade tillsammans med Johan och med hjälp av lite lugn och omvänt lockande fick de en hyfsat sansad spårstart. lite för gasigt fram till första pinnen men sedan kom han ner i lite bättre arbetsmode. Det märks att Milo är orutinerad och inte riktigt litar på sig själv så han vill gärna dubbelkolla i vinklar men han tar sig fram väldigt målmedvetet trots det. Det råder inga tvivel om vad hans uppgift är. Om det är något denna lilla speedade fläckiga hund är bra på så är det att ta sig an alla uppgifter man ger honom med en enorm entusiasm och motivation. Det är verkligen en hund som alltid ger ALLT.

Varmt i mattehjärtat var det i bilen på väg hem, det råder inga tvivel om att skogsarbete är det bästa som finns. Jag har lurat mig själv med mycket rolig lydnadsträning på sistone men det bästa är ändå det bästa!

Förändringar

Häromdagen när jag satt i soffan med Med Milos huvud i mitt knä slogs jag av hur mycket Milo förändrats sedan han flyttade in hos oss 8 veckor gammal. Då var han en liten självständig valp som hellre sov själv i ett annat rum än gosade med oss i soffan och Tristan (och andra hundar) var det bästa som fanns och vi människor dög mest till att dela ut mat. Idag är han en oerhört tillgiven hund som allra helst ligger nära och gärna sover sked med oss i sängen och han tycker väl att Tristan är en rolig prick men väljer alltid bort honom i hopp om att vi människor ska förse honom med något roligare. Nog är han fortfarande väldigt självständig men till skillnad från tidigare har Milo verkligen insett vilken tillgång vi människor är.

Jag minns också hur jag oroade mig för att Milo inte ville leka och kampa med mig som liten och med facit i hand känns det ganska absurt, det finns inget han hellre gör än att hänga i en leksak! Ganska fascinerande hur mycket dem förändras på 1,5 år men visst en hel del finns ju kvar också. Milo är fortfarande extremt nyfiken på allt, han har inga problem med upptäcksfärder på egen hand, väldigt matgalen, har ingen som helst känsla för hinder i hans väg och ffa han kan fortfarande inte låta dammsugaren vara.

När jag väl börjat fundera på alla förändringar hos Milo så halkade jag in på Tristan. Det har nu gått snart 8 mån sedan kastreringen och man får väl anta att det som skulle påverkas har förändrats. Så här i efterhand minns jag mest att allt bara blev katastrof förra hösten och att han haft perioder när han mådde bra. Jag började därför gå tillbaka i bloggen, jag började tom läsa i min gamla blogg, för att fräscha upp minnet och insåg då hur länge och mycket vi kämpade med honom. De bra perioderna han hade var i bästa fall någon månad och större delen av tiden var en kamp med tårar brännandes bakom ögonlocken, mer eller mindre sedan Tristan var 1 år. Jag kan enkelt konstatera att Tristans kastrering var ett av de bästa besluten vi tagit!

Idag är Tristan kontaktbar ute på promenaderna, han är LUGN och glad. Han tjuter inte så fort han ser en annan hund, han är avslappnad och lätt att ta med sig överallt och han tycker numer att det är roligt att träna lydnad då han inte behöver slåss med sina inre demoner (och mig) om alla goda dofter på marken. Han kan också hålla vikten nu utan massiva mängder mat. Vi fick en helt annan hund! Till nackdelen är väl att han blivit en jäkel på att sno mat och att han tappat all päls. Han har varit naken i kanske två månader nu och det börjar faktiskt oroa mig, han har aldrig varit så här urfälld någonsin…

Tristan mår verkligen så himla mycket bättre idag och så även vår relation!

Duktiga fläckar

Ska inte ropa hej än men just nu känns det riktigt bra att ha kommit igång med löpningen igen. Det har varit hyffsat enkelt att komma ut i spåret och eftersom jag är i så dålig form så är utvecklingspotentialen enorm, mycket motiverande!

Idag promenerade vi till klubben för att hinna till skotträningen som gick kanonbra. Milo var lugn som en filbunke och Tristan tyckte det var lite jobbigt men hade inga problem med att lägga sig på ryggen för att bli kliad på magen och efteråt var han busig och lekte glatt. Jag blir alldeles fånigt glad och stolt när jag ser hur Tristan utvecklas och sakta sakta blir bättre från sin skotträdsla.

Milo var super super taggad men chockerande nog tyst. Han var alldeles för laddad för att få till precisionen men jag lät honom hållas och jag lät honom gå fot, utan belöning, lääänge för att han skulle tagga ner. Det fungerade riktigt bra faktiskt, man kan tycka att det är dumt att ”godkänna” dåligt utförda moment men ibland tror jag att Milo bara måste få göra. Ladda ur sig lite, för när det väl är gjort går han så bra. Han är så himla häftig den där lilla fläcken! Vi fick bra störning av en kvinna med en schäfer som ville terapiträna lite då hennes schäfer blivit påflugen av en merle aussie förra veckan, trodde Milo skulle ha svårt att låta bli att hålla koll på den speciellt när dem kom nära men icke. Kedjade också ff, läggande och inkallning helt utan pip!

Mycket mycket nöjd med dagens träning!

Hittade några filmer från när fläckarna fick prova stegen för någon vecka sedan och trots att det bara är två korta filmsnuttar lyser fläckarnas personlighet igenom väldigt tydligt. Tristan går lugnt och försiktigt och är väldigt glad när han kommit över, han överlevde! Milo springer snabbt över som om han aldrig gjort annat, inser att det var ju jätte roligt och börjar rusa upp på stegen på egen hand och galoppera över. Är något roligt gör man det inte med måtta! Den dagen det är dags att träna på momentet stegen kommer det bli en utmaning att få Milo att ta varje steg i lagom fart.

Små små steg

Från att nästan alltid vara ensamma (eller nästintill) när vi tränar på klubben var det istället överfullt på appellplanerna idag. Det blev en ganska liten och trång yta att hålla till på men med mycket nyttig störning väldigt nära inpå.

Tristan var pigg och rolig att träna med och förutom att, kanske lite opedagogiskt, träna rutan så backade vi rejält i fotgående träningen. Han taggade bra på felningarna istället för att lägga av så det kändes jätteroligt. Vi har ju ett väldigt stort jobb framför oss att snygga till både utförandet av fotgåendet och attityden men idag kändes det faktiskt som det skulle kunna bli ett roligt jobb. Lekte också lite med hans förståelse för ställandet och insåg snabbt att han inte klarar av det utanför en viss radie från mig. Kommenderar jag stå när han är utanför sin ”radie” går han först in mot mig och sedan gör ställandet…

Jag behöver lite nya mål med Tristan för att behålla gnistan i hans träning, en ny start i lägre spår dröjer ju i bästa fall till nästa vår och kanske längre än så, så kanske att man helt enkelt ska ta tag i lkl 2 momenten. Eller varför inte ta det sista 1:a priset i lkl 1?! Jag kom av mig i samband med hans hormonpeak i höstas och den efterföljande kastreringen men nu är det dags att gå vidare. Jag tror nog vi är redo för det.

Milo imponerade genom att tyst hålla fokus på mig vid ingång på plan trots att Anna redan stod på plats och vi hann tom tre kommenderingar i ff innan första pipet. Woho! Igår tycker jag att han tjurade lite mer vid ”utvisningarna” men höll ihop längre än tidigare när han väl lugnade ner sig. Sakta sakta…

Jag har funderat lite på några saker jag måste bli bättre på.

• Alltid starta upp varje träningspass med ingång på plan MED koppel. För att få träna måste man kunna göra en en fin och fokuserad ingång och visa att man vill.
• När jag ska träna platsliggning alltid ställa upp MED koppel. Märker på båda hundarna att jag får en aktivitetshöjning jag inte vill ha när jag kopplar loss vilket inte är konstigt eftersom jag väldigt ofta fuskar med detta.
• Alltid köra en kedja (efter hundens förmåga) vid lite större träningspass med mål att kunna se vad som brister och att bygga upp en uthållighet som idag saknas för att hålla fint på tävling.

Det känns så himla roligt med lydnadsträningen just nu, jag har verkligen fått en nytändning!