Skogsarbete

Ikväll ligger ett speciellt lugn över fläckarna. Ett sådant där lugn som bara kommer efter en dag i skogen, de är nöjda och glada. Av olika anledningar har det varit dåligt med både spår och uppletandeträningen på sista tiden och en dag med skogsarbete var välkommet hos oss alla. Det blev en tur till Bogesundslandet tillsammans med Johan, fläckarna och Anna med grabbar.

Spår och uppletande stod alltså på schemat och vi började med uppletandet. Tristan hade väl inte fullt fokus på uppgiften och lät sig distraheras av människor från en filmteam som smög i kanten på rutan och tyckte att det vore väl roligt att springa dit. Fick avbryta honom två gånger när han tänkte leta människor istället för föremål men annars är jag nöjd med hans insats. Lite olydnad på stigen med en tjuvstart men tre föremål in, som för övrigt var Annas (han väljer gärna ”våra” om han kan), på tre skick.

Milo skötte sig också fint. Omvänt lockande och lugn på stigen gör verkligen under för en gasad lite hund. Första skicket var snabbt och rakt. Andra skicket for han ut men vände och kom tillbaka för att ge sig iväg ut på djupet igen med ett hittat föremål som resultat. Tänk vad fort polletten trillar ner om man bara ger sig tid att tänka och inte bara springa.

När det var dags för spåren hade Anna lagt ett riktigt roligt spår till Tristan fullt av terrängbyten och roliga svårigheter. Vid en svår återgång jobbade Tristan noggrant och ordentligt och sökte sig bakåt (dit han skulle) men då jag var tvungen att kliva fram och trassla loss linan så övergav han alla tankar på att spåret skulle gå bakåt och sökte sig framåt istället, värt att tänka på hur mycket min egen placering påverkar hans arbete. I övrigt jobbade han kanonfint och glädjen över att äntligen få jobba i spårselen var enorm. Det verkligen lös om min fina storfläck när han tog sig an Annas fina spår och ett sting av dåligt samvete for genom min kropp. Så lite som gör honom så glad.

Milo spårade tillsammans med Johan och med hjälp av lite lugn och omvänt lockande fick de en hyfsat sansad spårstart. lite för gasigt fram till första pinnen men sedan kom han ner i lite bättre arbetsmode. Det märks att Milo är orutinerad och inte riktigt litar på sig själv så han vill gärna dubbelkolla i vinklar men han tar sig fram väldigt målmedvetet trots det. Det råder inga tvivel om vad hans uppgift är. Om det är något denna lilla speedade fläckiga hund är bra på så är det att ta sig an alla uppgifter man ger honom med en enorm entusiasm och motivation. Det är verkligen en hund som alltid ger ALLT.

Varmt i mattehjärtat var det i bilen på väg hem, det råder inga tvivel om att skogsarbete är det bästa som finns. Jag har lurat mig själv med mycket rolig lydnadsträning på sistone men det bästa är ändå det bästa!

Lyrisk

Åkte ut till skogen på eftermiddagen för lite promenad och uppletande och kom hem med ett stort leende. Tänk att man kan bli så glad för lite medvind i hundträningen! Är man hundnörd så är man…

Var duktig idag och satsade på kvalitet i uppletandet med en tanke och plan för varje hund. Tog hundarna direkt från bilen till den färdigvallade rutan vilket jag ofta slarvar med och låter dem sitta och titta på medan jag vallar.

Tristan fick tre skick och han sprang snabbt ut på djupet och plockade föremålen utifrån och in. Kanske inte helt optimalt med hans taktik men den fungerar bra och han har inga problem att gå ut på djupet  så frågan är om jag har lust att peta i det… Fint jobbat av storfläcken var det iaf!

Milo stod för dagens största chock. Jag berättade för Johan om våra problem vi haft, att han blivit helt galen av synretning, vägrat springa ut på ett andra skick och sprungit som en galning utan varken nos eller hjärna påslagen, och han tyckte att vi bara skulle ta ut honom och se vad han gjorde. Så sagt och gjort, jag tog ut honom från bilen med en känsla av att det här kommer aldrig gå men försökte istället fokusera på att han skulle lugna ner sig och gå fint vid sidan fram till rutan. Körde lite omvänt lockande med godis på stigen och gav honom sedan ett lugnt leta och medan jag stod och gapa sprang Milo i alldeles lagom tempo rätt ut i rutan och hittade första saken. Belönade och gjorde om samma sak med omvänt lockande på stigen och skickade igen och döm om min förvåning när han for iväg igen rätt ut på djupet. Så jäkla bra lillfläcken var och vilken skillnad!

Huvudet bland molnen

Den senaste veckan har vi träffat Camilla och hennes tjejer en del för både promenader och träning och det har fått mig att inse att Milo har blivit en stor kille nu. Chenin har nämligen höglöpt och det har fått Milo att bränna ett antal säkringar innanför pannbenet och så även hans matte…! Trodde först att han kommit in i någon ny odräglighets fas men insåg ganska snart att det hängde ihop med löp-Chenin. Man kan ju tycka att det är enkelt att se om det är hormoner som spökar men Milo tycker att Chenin är lite läskig och har inte varit supertydlig med varifrån alla hans känslor kommit.

När tålamodet tryter och irritationen bubblar så räcker det ändå att tänka tillbaka på tiden med okastrerade Tristan, Milo är inte ens ljusår i närheten av så jobbig som Tristan var och det är verkligen en lättnad. Tristan å andra sidan är helt underbart likgiltig och ffa lugn inför damerna, vilken helvändning kastreringen gjorde för honom.

Idag blev det iaf uppletande igen. Tristan kändes lite seg och trött, han jobbade bra men i lite för lågt tempo för min smak. Milo… var racer Milan men vi fastnade även idag i att kunna gå ut på fler skick. Camilla har nog rätt i att jag är orättvis mot honom och kräver mer än han klarar av, ffa eftersom han har VÄLDIGT begränsad erfarenhet av uppletande. Blir så trött på mig själv när jag är en så dålig hundförare. Jaja, straffet för min opedagogiska sida kom fort när Milo fällde mig så jag landa på ett järnrör som mystiskt stack upp ur marken, ett snyggt ringformat blåmärke pryder nu mitt lår/rumpa på ett väldigt strategiskt ställe så jag påminns om min dumhet varje gång jag vill sätta mig ner.

Avslutningsvis fick killarna och Choice rusa ur sig medan Camilla preppade ett godisspår till Chenin. Rätt nöjda blev dem tillslut iaf och ffa Milo, det är tydligen jobbigt att vara kär.

Morgonstund

Tidig morgon idag som började med att skjutsa Johan till jobbet, åkte sedan direkt till Ursvik och gick långpromenad i regnet med fläckarna. Tog med mig uppletande prylar och Tristan höll på krypa ur skinnet när han märkte vad vi skulle göra, helt klart alldeles för länge sedan sist.

Tristan jobbade motiverat och med bra sug men med ett väntat problem, han sparar på nosen de första 20 m. När jag började hans träning fick jag alltid rådet att träna mycket på djupet, det är ju så viktigt att de kan gå ut i hela rutan, så det gjorde jag. Massor. Han har idag inga som helst problem att söka sig ut på djupet men att få honom att leta HELA vägen ut är en liten nöt att knäcka… Det blir oerhört tydligt när jag lägger en leksak med massa vittring nära och en pytteliten plastbit med väldigt lite vittring på djupet, vad tror ni han kommer in med?!

Milo som ännu är ung och oförstörd har inga problem med att leta hela vägen trots att han håller ljusets hastighet. För honom är nu kruxet att lära sig att gå ut på flera skick trots att han redan hittat en sak., inte helt enkelt alltid.

Avslutade sedan med ett kort, effektivt och bra lydnadspass för killarna. Bra start på dagen får man tycka!

Uppletande

Vi börjar veckan flitigt och idag blev det uppletande med Maria och Cash. Tristan blev helknäpp och höll på krypa ur skinnet när han förstod  vad han skulle få göra och 15 skick senare sprang han med samma fart och intensitet som på det första. En lycklig storfläck vill jag lova! Han överraskade mig genom att ha nosen påslagen från första början och gjorde kanonskick efter kanonskick. Raka och snygga och kom in med sakerna i rätt ordning, mycket nöjd med älsklings Tristan idag!

Milo hade inte glömt vad uppletande var och jobbade med full gas. Fick även ett skick utan synretning och gick ut direkt utan att tveka. Chockerande nog kom han dessutom in med grejerna hela vägen till mig utan större lock och pock, 2 ggr!!! Det finns hopp!

Nu vill jag ha barmark så mina killar kan få den träning de behöver och så gärna vill ha. Man blir alldeles varm i hjärtat när det sprutar lycka och glädje ur öronen på dem för att de ska få jobba lite i skogen!