Livskvalité

I helgen blev det en minitur på Sörmlandsleden tillsammans med Johan, Marwin och finaste fläckarna. Premiär för i år!

Vi tog oss an etapp 15 med lite modifiering som lite grovt tog oss från Krampan runt Marvikarna och ner till Skottvång, i Marvikarnas naturreservat. Lördag morgon bjöd på regn här hemma men som vi skönt nog åkte ifrån och allt vi råkade ut för var två små skurar innan vädret sprack upp. Marvikarnas naturreservat bjöd på en hel del gamla historiska minnen med allt från fornborgar till kolmilar och rolig varierad terräng. Skydd för natten tog vi vid ett vindskydd som låg vid stranden till mellan-Marviken. Hundarna njöt och Milo passade på att ta årets första dopp.

Väl hemma tog vi sedan en cykeltur till mamma så nu sover hundarna gott, precis så som de bör när den nya veckan närmar sig.

Mellan-Marviken

Tristan vaktar tändveden

Morgonstund har guld i mun

Vi hittade ett väldigt rangligt utkikstorn som fick beträdas på egen risk

Fin utsikt var det iaf

Jag vill också titta… 

Vandringen, dag 6

Bodviken-Örnsköldsvik ca 17 km

Sista dagen blev lite av en transportsträcka. Slut på vatten hade vi och de vattenhål som kartan visade var inte längre användbara så det blev till att bara mata på så vi kom fram någon gång.

Framme i Ö-vik, började efterforskningarna om hur vi skulle ta oss tillbaka till bilen. Det visade sig att vi hade en väldig tur för om ca 1,5 timme skulle sista bussen för dagen mot vårt håll gå. Busschauffören var en riktigt trevlig prick som engagerade sig väldigt mycket i både hundarna och vår resa tillbaka till bilen. Han hade aldrig hört talas om den bussen vi blivit tillsagda att byta till och oroade sig för vår skull och gjorde egna efterforskningar mha andra trevliga busschaufförer. De hela löste sig med en anknytningsbuss som verkade ha en väldigt godtycklig resrutt men vad gjorde det, vi var framme vid bilen.

I bilresan hem drömdes det om dusch och säng och jag har nog aldrig uppskattat en dusch och min egen säng så mycket.

Jag inser att jag skrivit mycket om allt som varit jobbigt men jag kan lova att det här är något jag definitivt vill göra om, kanske inte så många dagar då man tråkigt nog blir lite mätt på fantastiska vyer och det storslagna blir inte längre så storslaget, det har varit en häftig upplevelse och minne för livet.

Känslan när man tagit sig upp för alla dessa berg och nått sina mål för dagen är obeskrivlig. Är så himla stolt över mig själv, Johan och våra fina tappra fläckar!

Vandringen, dag 5

Kälaviken-Bodviken ca 25 km

Skuleskogen visade sig vara kanonfin men oerhört tidsödande att ta sig fram i. Stenar och rötter överallt. Bergsgeten Milo trivdes dock då han kunde klättra runt och ha sig, att han bar på klövjeväska var inget som stoppade en liten racerfläck till skillnad från Tristan som tog bärandet på största allvar.

Halvvägs in i Skuleskogen kom vi fram till den mäktiga Slåttdalsskrevan och för den som minns Ronja Rövardötter är det den skrevan som är ”Helvetesgapet” som skiljer rövarfamiljerna åt.

När vi tagit oss förbi den knöliga biten på sträckan mötte vi turistande svenskar, tyskar och engelsmän i en strid ström. Kändes lite konstigt då vi varit näst intill ensamma under hela vandringen så här långt. Vid parkeringen fanns en rastplats som vi stannade vid och ja, det är skillnad på vindskydd för vandrare och vindskydd för turister…!

Efter fina Skuleskogen väntande många många km längs landsväg och usch och fy vad segt det var. Vi var lite sega genrellt denna dag men den långa sträckan längs med vägen gjorde inte det hela bättre. Efter mycket om och men kom vi åter in i skogen i Balesuddens naturreservat, stigningarna som man vid det här laget blivit väldigt van vid gick bra värre var det när det var dags att ta sig nerför. Då ville min kropp inte vara med längre och ffa inte fötterna, men det mesta går bara man bestämmer sig och visst kom vi fram till Bodviken där vi tänkte övernatta i en stuga som fanns där.

Under dag 5 började längtan efter riktig mat att komma, den frystorkade maten började bli svårare och svårare att få ner, och på kvällen satt vi och suktade varandra med drömmar om grillat och kall Coca-Cola. Tanken på att vi faktiskt skulle nå vårt mål Örnsköldsvik under morgondagen kändes väldigt välkommen.

Viktigt att börja dagen lite fotvård

Vem har ställt min ryggsäck där?

Jaha, var det bara jag som satt där…!

Finns det något att balansera på så ska det balanseras tycker Milo

Det finns definitivt lättare saker att gå på

Sten, sten, överallt sten

Är man trött så spelar inte underlaget så stor roll

Bergsgeten Milo

Som sagt, terrängen var inte alltid den lättaste!

Slåttdalsskrevan

Knappast en rastplats byggd för vandrare…

Trötta tassar

Vandringen, dag 4

Eriksstugan-Kälaviken ca 35 km

Då våra kroppar verkade ha anpassat sig till vårt äventyr kändes det som att det var dags att öka på tempot lite och då vi på kartan hittat ett ställe som verkade trevligt att övernatta på blev det en aningens längre sträcka som skulle klaras av under dagen. För att vara säkra på att inte behöva vandra in på sena kvällen ställdes väckarklockan på 6.30.

Det hade regnat lite under natten och vi hoppades att skulle vara färdigt så, men icke. Efter ca 6 km kom regnet igen… Dygnsur var bara förnamnet och det kändes väl inte som den bästa starten på vår långa dag även om det var skönt med en liten ”dusch”. Tillslut hittade sig vätan även in i kängorna och då blev det hela en aningens mer jobbigt, hej skavsår.

Under dagen lyckades vi klampa rätt in i ett jaktprov och det blev lite trevligt konverserande med två jaktgubbar som chockade med att veta att det var aussies vi hade med oss. Den ena av dem visade sig ha en golden från Oskarsgården.

Mot eftermiddagen lättade regnmolnet och hoppet om att få lite kvällsol att torka i tändes. Innan vi gav oss in på dagens sista 10 km rastade vi vid Skuleberget och betraktade grottan som Skulerövarna ska ha haft som tillhåll på håll, tydligen en väldigt populär turistattraktion den där grottan.

Sista biten gick i riktning mot och in i Skuleskogens nationalpark. Att vi kom in i en nationalpark märktes direkt då stigarna helt plötsligt blev breda och fina, turistvänligt mao. Kvällens stopp blev i Kälaviken där det blev tältövernattning samt ett välbehövligt dopp i det blå.

Somnade sedan med stolthet över att ha klarat av dagens långa vandring.

Skuleberget

Skulerövarnas grotta

Trötta och blöta fötter vilas

Kälaviken

Vandringen, dag 3

Älgaberget-Eriksstugan ca 19 km

Även denna morgon ”försov” vi oss och det var med nöd och näppe jag fick ut min stela kropp ur sovsäcken. Med erfarenheten från förra morgonen gick det lite fortare att sno ihop packningen och vi var ganska snart på väg igen.

Första 10 km för dagen var ganska tråkiga då det gick längs med landsväg, det blir ganska fort långtråkigt samtidigt som det sliter en hel del fötterna. Skönt var att det gick relativt fort att lägga några km bakom sig.

Efter lunch fortsatte leden in i skogen på sådan där härlig krävande etapp som faktiskt kändes väldigt välkommen för att slippa den hårda vägen. Vi tog oss fram längs smala lutande stigar med mindre stup precis bredvid som satte igång mitt katastroftänkande rätt rejält, det är ju en aningens svårare att balansera snedstegen med packning på ryggen och det kändes ju inte så där jättekul om man skulle trilla ner för stupet… Nu gick det bra och efter lite mer bergbestigning nådde vi en vandringsstuga som vi bestämde oss för att övernatta i. Lagom tills vi kommit fram fick vi påhälsning av regndroppar, helt klart bra tajming med stuga istället för tält.

Kroppen kändes riktigt pigg under dagen och packningen kändes inte längre som en tung ryggsäck utan mer något som bara var där på ryggen. Fascinerande hur fort man anpassar sig till nya förutsättningar trots att graden av otränad är lite väl stor.

Eriksstugan

Vandringen, dag 2

Halsviken-Älgaberget ca 18 km

Stel i kroppen vaknade jag och Johan lite väl sent på morgonen, trodde väl knappast att vi skulle behöva ställa klockan… Vår sena start på morgonen gjorde att vi inte var ihoppackade förrän framåt kl 11, lite småstressade gav vi oss iväg för att snabbt få bekanta oss med klappersten. Om det är något som det finns gott om på Höga Kusten leden så är det sten och rötter (förutom berg), stora delar av leden är ren fotvricknings övning vilket gör att det tar tid att ta sig fram.

Vi gick längs med kusten och Milo fick kämpa med sin vatten mani. Under veckan passerade vi massor av vatten och mot slutet började faktiskt det lilla vattenmonstret kunna låta bli att kasta sig mot det potentiella badet.

Under dagen gick vi in i etapp 3 som även den var märkt krävande och jodå, inte hade dem ljugit. Lång och brant stigning på stenig stig tog oss upp på Jon-Nilsberget. Väl uppe kände både jag och Johan att några fler frivilliga avstickare till fina utsiktsberg skulle det inte bli, det var tillräckligt med utsikt från de berg som ingick i leden.

Det som går upp måste också komma ner och jag fick lära mig att nerför inte alltid är bättre än uppför. Att balansera en stor tung ryggsäck samtidigt som man ska klättra ner är inte lätt och fötterna tar ordentligt med stryk från stötarna som blir. På onda fötter kom vi ner på en landsväg som skulle följas några km, skönt trodde jag med lite slät mark men det var alldeles för hårt tyckte mina fötter. Skog är betydligt bättre för slutkörda fötter.

Jakten på någon vettig stans att sova drev oss in i ledens 4:e etapp. Då Höga Kusten är väldigt bergigt är det riktigt svårt att bra platser att tälta på så det fick bli till att övernatta i ett mysig litet vindskydd. Lite läskigt att inte kunna stänga om sig och en aningens nojig över hundar som kunde rymma så gick det alldeles utmärkt att sova där. Hundarna hade jag inte behövt oroa mig över, de slockande direkt.

En kompis med betydligt mer vandringsvana än oss hade varnat för att dag 2 är den värsta och jag hade ställt in mig på det värsta vilket gjorde att dagen faktiskt överlevdes över förväntan även om jag mot slutet av dagen drabbades av en obeskrivlig trötthet i kroppen och onda onda fötter. Stelheten var inte heller att leka med.

Klapperstenstranden längs med Grönviksfjärden

Uppför, uppför, uppför…

Lite välförtjänt vila uppe på Jon-Nilsberget

Vindskyddet

Ingen dum utsikt att vakna till

Att borsta tänderna kan vara rätt rofyllt

Vandringen, dag 1

Hornöberget-Halsviken ca 16 km

Kl 4.30 ringde väckarklockan, en overklighetskänsla låg i luften då det kändes väldigt konstigt att vandringen som vi faktiskt planerat under väldigt lång tid faktiskt skulle bli av. Smått galna skulle vi ge oss ut på en veckovandring utan att ha gjort något liknande någonsin tidigare. Tanken var ju att vi skulle ha förberett oss med någon kortare vandring innan för att hinna känna lite på utrustningen men helgerna rann iväg och det var bara att gilla läget.

Ryggsäcken fylld med mat för en vecka och vattensystemet fyllt vägdes in på den ”nätta” summan av 24,5 kg. Betydligt mer än jag hoppats på. Tröstade mig med att många kg skulle försvinna allteftersom dagarna gick och packade in oss i bilen. Efter drygt 5 timmar i bilen susade vi över Höga Kusten bron och in på parkeringen till Höga Kusten hotellet.

Lite småfix och så var vi redo att ge oss iväg runt 12-slaget. Första sträckan (Hornöberget- Lövvik) var bedömd som krävande och 10,6 km lång. Jag insåg ganska snabbt att det här med kameran skulle bli lite klurigt… Att ha den framme och lättillgänglig innebar att gå bära på den och att slänga av sig sin nästan 25 kg tunga ryggsäck för att ta fram kamera för att fota något som kunde vara lite fint, ja… Man börjar ganska snabbt prioritera rätt så rejält kring vad som är värt att föreviga.

Sträckor märkta krävande krävande visade sig ha antingen eländig och väldigt svårgådd terräng, extrema och långa stigningar eller varför inte, både och. Jag inser nu att det är skillnad på uppförsbacke och uppförsbacke.

Första rastningen gjorde vi högst upp på Kulberget, lite mat och byte av strumpor så var vi redo att fortsätta. Vid etapp målet i Lövvik fyllde vi på vattenförråden och gav oss iväg in i nästa etapp, märkt normal.

I vandringsguiden rekommenderade dem en liten avstickare upp på Valkallen, ett gammalt vårdkasberg (där man tände eldar för att varna för fara) med fantastisk utsikt, och glada och oförstörda som vi var tyckte vi att det skulle ju vara trevligt… 1 km helvetisk stigning rakt upp visade det sig krävas för att få se denna fantastiska utsikt (på sina ställen visade det sig tom finnas rep som man kunde ta hjälp av för att komma upp). Väl uppe och när känslan av ”jag dör, är det så här det kommer vara?” gått över var det en häftig känsla. Utsikten var fin, absolut, men där och då kände jag att klarade jag det här då ska jag tusan ta mig runt hela leden!

Dagen avslutades sedan vid en strand i Halsviken med en perfekt plats att slå upp tältet och en bäck med bra vatten rinnandes precis bredvid. Min första påse med frystorkad mat åts upp och jag gladdes åt att det faktiskt var rätt gott. Min första natt i tält var heller inget att oroa sig över, gud vad bra jag sov!

Pigga och redo för äventyr

Höga Kusten bron

Välförtjänt vila uppe på Valkallen

Utsikten var iaf inget att klaga på

Min ”bästa” vän under vandringen